Många är förkylda runt omkring mig och i morse kände jag att de där virusarna hade nått mig. Valde därför att hoppa över morgonträningen och känna efter om jag verkligen skulle kunna köra eftermiddagspasset som jag planerat.

En latent huvudvärk och seg i kroppen masade jag mig iväg till jobbet. Det gick trögt. Jag kämpade mig igenom hela förmiddagen och till lunch kändes det lite bättre. Men det var fortfarande segt. Jag funderade på om jag skulle ställa in träningspasset idag. Jag hade inte ont i halsen och inte feber, var bara seg och lite allmänt loj.

Någon timme efter lunchen kände jag att jag var tvungen att göra någonting. Jag skulle inte palla med att genomlida hela dagen för att sedan åka och träna.

Gick därför ner till gymmet. Det var alldeles mörkt där nere, och tyst.

Så jag tog ett par mattor och la i dem mörkaste delen i gymmet och försökte göra det så bekvämt som möjligt. Där låg jag sedan och slumrade i ungefär en halvtimme.

Efter den lilla microsömnen kändes det genast mycket bättre. Jag kunde börja koncentrera mig och få lite saker gjorda. Bättre medicin finns inte. Låta kroppen vila och systemet sköta det som den gör bäst.

Min planering var redan sprucken, men det kändes bra att jag kunde slutföra vissa saker i varje fall och att jag mådde så mycket bättre. Så pass bra att jag kände att jag kunde åka iväg på det där skivstångspasset.

Träningspasset var lågintensivt och väldigt inspirerat av friidrottsträning. De kör ju många långa pauser så att de kan köra på max varje gång. Träningsformen passar inte mig helt. Jag får rehabkänsla över det hela, vilket i för sig är bra och nödvändigt för mig. Men jag tröttnar ganska snabbt. Jag behöver explosiviteten, intensiteten och känna svetten rinna för att jag ska riktigt njuta av min träning.

Men med tanke på hur jag mådde under dagen och att jag faktiskt har löparskador så var det lika bra. Jag får se till att få ett svettigt pass imorgon istället. Bara jag mår tillräckligt bra när jag vaknar.