För ett år sen fram till i våras var var jag så på gång. Jag var stark och jag kunde springa hur långt som helst. Men jag hade drabbats lite krämpor som jag på något sätt kunde ignorera. Jag försökte mig på att köra lite rehab och prehab, men det räckte tydligen inte. Jag fick ett rejält bakslag.

När jag tränade som mest så fanns det inte mycket som kunde få mig att ställa in en träning. Möjligen planerade jag om vilodagarna för att inte bli allt för osocial. Men så fick jag ont, riktigt ont. Jag har haft problem med ryggen och drabbats av tennisarmbåge. Men min stora sorg är problemet med benet.

Jag har fått lägga in massor av vila och rehabträning.

Det har gjort att jag kommit av mig helt med träningen. Jag känner att jag inte har kommit igång ordentligt. Jag tycker att det är ganska skönt när jag kommer ut och springer men det är inte samma glädje som förr. Motivationen är inte alls på samma nivå. Det känns som hela mitt träningsjag har fallit ihop.

Visst har jag kännt viss glädje mellan varven de få träningar jag har fått till, men det känns till viss del framtvingat.

Jag tror inte att det bara beror på att man kommit av sig i sin träningsvana, att man fått sämre kondition.

Det finns en viss rädsla hos mig att ta i. Vid minsta lilla felsteg så känner jag av benet och det gör på något sätt att jag inte vågar ta ut mig.

När det sedan händer mycket runt omkring som gör det svårt att koncentrera sig på sig själv och få till träningsrutinerna.

Jag vill så gärna hitta tillbaka, tillbaka till glädjen i träningen och den underbara känslan av att känna sig helt slutkörd.