Stukningen jag råkade ut för i lördags var allt annat än välkomment. Men när man väl har hamnat i den situationen så måste man hantera den. Ingen vinner på att jag sätter mig ner och surar och får alla att förstå vilken otur jag haft. Men glädjande npg var det inte en ganska lätt stukning.

Att stuka fötterna är en av mina största rädslor, eftersom att jag har stukat dem så många gånger att jag inte längre är säker på hur många gånger det är. Oftast har det varit under tiden jag spelat basket, men det har även hänt att jag stukat dem när jag varit ute och sprungit, precis som i lördags.

Men tack och lov så var det en relativt lätt stukning så jag kunde jogga hem. Dagen efter kunde jag gå på foten med stöd. Och idag har jag knappt känt av foten, men det är i vissa lägen som den gör sig påmind. Men hur som helst så känner jag mig redo att lite smått börja med rehabträning.

Steg 1 är att röra foten så mycket som möjligt med muskekraft utan yttre påverkan. Och att stretcha ut vaden och öka dess rörlighet hör också till. Detta har jag redan börjat med och ska jag fortsätta med dagligen.

Men jag är redo för nästa steg redan imorgon, utan att för den deln sluta med steg 1. Det är alltså dags att träna upp fotledens styrka och balans igen för att försöka återställa foten till samma funktion som innan skadan. Vid de flesta skador sker en reflexmässig ”avstängning” av vissa muskler.

Styrkeövningarna för foten bör köras i så stort rörelseomfång som möjligt för att hjälpa musklernas läkande och se till att fiberriktningen vid läkningen blir längsgående med fotens rörelseaxlar.

1. Så imorgon ska jag börja med de klassiska men ack så tråkiga tåhävningarna. De är så lätta att hoppa över eftersom att de inte är speciellt roliga. Borde hitta på någon rolig lek som innebär den här typen av övningar så att man kan köra på utan att "tvinga sig".

2. Kompassen. Att stå på ena foten och sedan stäcka ut foten i "alla väderstreck" så långt ut man bara kan.

3. Stå på balansplatta. Vi har ju en balansplatta stående på jobbet, så imorgon lägger jag beslag på den och står och jobbar.

TV-kanalerna är översvämmade med olika livsstilsprogram och väldigt många handlar om träning, hälsa och vikt. Ofta handlar det om att ändra sina osunda vanor till sunda. Det verkar som att det är det här som svenska folket vill ha. Så självklart är det ett produktionsbolag som är i full gång att introducera ett nytt.

Jag tycker att det är ganska kul att se program som har med träning och hälsa att göra, även om jag kollar ytterst lite på TV. Det är framförallt hårt kämpande människor som når sina mål med en järnvilja.

Men det kan bli lite för mycket av det goda. Och dessutom är det lite tröttsamt att se "tjockisar gå ner i vikt". Det är så många sådana program.

Därför suckade jag lite för mig själv när jag läste att produktionsbolaget STO-CPH ska lansera ett nytt hälsoprogram. Behöver vi verkligen ett nytt hälsoprogram?

Men sen läste jag lite till och insåg att detta kanske kan vara lite annorlunda. Man ska få följa personer som jobbar mot tydliga träningsmål. Målet kan vara allt ifrån den perfekta tävlingsformen, nå sin målvikt eller viljan att bli Sveriges största träningsbloggare. En blandning av "Biggest Looser" och "Forma kroppen" plus lite till. Gör de det här bra så kan det bli riktigt bra, eller så blir det en i mängden av trendprogram.

De söker just nu personer till det här programet och detta är anvisningarna:

"Du ska öppet kunna prata om hur du ser på din kropp, inte skämmas för att vissa ser dig som fixerad och berätta om för- och nackdelarna med att träna så mycket som du gör. Ett TV- team kommer att följa dig både i träningen och i vardagslivet då de ofta går ihop och påverkar varandra."

   Ett abrupt uppvaknande när dottern kom in och sa att hon glömt bort tiden och att hennes träning börjar om 20 minuter. För att ta tillvara på tiden bestämde jag mig för att jag skulle passa på att springa i spåret medan hon tränade. Det gäller att vara anpassningsbar.

Jag klädde på mig för en löparrunda i soligt höstväder. Måste säga att jag lyckades bra, för det var det bästa med den här rundan, att jag inte blev för varm och inte frös.

Jag hade på mig ett par enkla löpartajts, en underställströja och en funktionsöverdragsjacka.

Men efter ca 4 kilometer händer en av de saker jag fruktar mest när jag tränar, speciellt när jag springer i spår med en massa förädiska rötter. Jag trampar snett med vänsterfoten. Den fot jag stukat flest gånger. Jag trampade försiktigt och kollade om det gick att gå på foten. Det gjorde det, men jag kände hur yrseln trängde sig på.

För varje steg jag tog snurrade det runt i huvudet på mig. Jag började fundera på om jag skulle vara tvungen att ringa någon. Men jag hade inte full koll på vart jag var, jag funderade på om hur jag skulle förklara det.

Det är ju inte till någon större hjälp för en eventuell hjälte och säga att man är i skogen, på en stig.

Det svarnade för mig, bara för någon sekund, men ändå så att det kändes obehagligt. Men jag fortsatte att röra mig för att komma hemåt. Hittade en skylt som fick mig att förstå att jag hade 2 kilometer kvar till jag skulle vara ute ur skogen.

Plötsligt var all yrsel borta och jag började jogga lite smått. Det kändes som att jag hade hankat mig fram i evigheter och nu ville jag hem. Det kändes bättre och bättre och jag började springa på. Då trampar jag snett med högerfoten istället. På en tiondels sekund hinner jag tänka, helvete, men inser snabbt att det var så pass lite att det bara var att fortsätta. Jag behövde inte ens stanna till.

När jag kom fram till friidrottsarenan där min dotter tränade började jag känna av vänsterfoten igen. Jag hade ingenting att linda med. Så då tog jag telefonhållaren jag hade runt armen och drog den runt ankeln.

Man tager vad man haver som man brukar säga. När jag fått på mig överdragskläderna så var dottern fördig med sin träning och vi kunde åka hem.

Efter en skön dusch lindade jag foten igen, fast med en riktig linda. Och jag hoppas hoppas att detta är något som jag inte kännder av imorgon. Jag vill kunna börja med rehab och stärka fötterna så snart som möjligt. Vill verkligen inte att detta ska hålla mig tillbaka nu när motivationen äntligen börjar infinna sig på riktgit igen.

Kollade datat som sparats i min GPS-klocka och såg att den där sträckan som jag promenerade och kände mig yr, var mindre än en minut. Det som kändes som flera. Och sen insåg jag att jag inte var så himla lost som jag trodde heller. Kollar man på kartan så ser det inte så förvirrat ut.

Hösten har kommit med besked och ett fast grepp om Stockholm. Det är grått ute, och mörkret faller på snabbt. Men framför allt är det kylan som tränger sig på och lusten att vara ute är som bortblåst Bara tanken att ge sig ut är riktigt motbjudande.

Det tar ett tag för värmesystem att hänga med när det blir kallt ute, så man är lite smått frusen hela tiden. Man vet ju att om man tar sig ut och kör ett träningspass så kommer man både må bättre och känna sig varmare. Men den träskeln kan vara väldigt hög. Och idag var den tröskeln enorm. Så stor att jag beslutade mig för att jag hellre ger mig ut imorgon bitti istället.

Så ikväll ser jag till att sätta lite färg på den grå tillvaron istället och öka mysfaktorn. Till middag gjorde jag kycklingklubbor som jag i slutet av grillningen i ugnen penslade med teriyakisås. Till detta såstekta rotfrukter med salt och peppar, där rödbetorna tog över färgen totalt. Till detta serverade jag en yoghurtsås med franska örter.

Lite färsk bladspenat för att bryta av med ytterligare en härlig färg.

Sen blev det TV-mys i väntan på att tonårsdottern ska komma hemdrällande. Nu är det dags att börja planera träningen så de där trösklarna minskar.     

Idag fick jag köra en alternativ träning eftersom att det var Basketklubbens årsmöte mitt i vår träningstid. Men jag ville att de skulle få en vettig träning i varje fall då vi inte tränar mer än 2 gånger i veckan. Då alla tjejerna är mitt i sin pubertet så anpassade jag träningen efter det som jag lärde mig på SISU-utbildnignen.

Före puberteten har man stora vener i förhållande till hjärtat. Blodet forsar lätt genom ådrorna och belastningen på hjärtat är lågt. I den här åldern kan man inte heller bygga muskler. När man sedan har kommit in i puberteten växer hjärtat och man har full möjlighet att träna och bygga muskler. Eftersom att hjärtat växer kan det också pumpa mer blod och öka motståndet i ådrorna.

Därför är detta ett ypperligt tillfälle att träna sitt hjärta och börja uthållighetsträna, som till exempel distanslöpning.

Hjärtsäcken är elastisk och det är nu du sätter grunden för hur tränad du har möjlighet att bli. Efter puberteten stelnar hjärtsäcken och blir alltså mindre träningsbar. Om du har varit vältränad under puberteten så har du en högre potential för mycket hög, högsta nivå, än om du sätter igång att träna efter puberteten.

I utbildningen rekomenderar de att man tränar både aerob och anaerob träning. Dvs både intervall och uthållighet. Så idag så fick de springa 1,5km och så avslutade vi med lite kull innan vi gick in på årsmötet.

Bästa tjej sprang på 7:50 vilket ger en kilometertid på 5:04, tvåan sprang på 5:33min/km och trean 5:53.

Vad definerer skärpmat för dig? Generellt skulle nog de flesta hålla med om att pizza, hambugare, kebab och halvfabrikat är skräpmat. Men varför? För att det är fett? För att sockret? Det vita brödet? För mig handlar det inte bara om "för mycket" utan en hel del om vad som saknas.

Pizza tillexempel problemet är inte att det är mycket kalorier utan snarare att den innehåller för lite näring i förhållande till den energi den ger. Energin behöver man, men då det är tomma kalorier så hinner man få i sig mer än vad man behöver så kroppen fortsätter skrika efter näringen som uteblivit.

Så om man fyller dessa kalorier med näring istället så blir det ju nyttig mat, trots att det av många klassas som skräpmat. Därför valde jag att göra en hälsosammare pizza, med mer näring.

Pizzadeg:..........................................Tomatsås

1dl kikärtsmjöl...................................1 hackad lök

1dl vetegroddar..................................2 hackade vitlöksklyftor

3dl fullkornsmjöl................................1 tsk salt

3,5dl Pofiber.....................................1 tsk sambal oelek

4dl ljummet vatten..............................1msk olja

1 tsk salt..........................................1/2 dl hackad persilja

2msk olja..........................................1msk
honung

1pkt torrjäst

Fyllning:

2 rivna palsternackor

Färsk bladspenat

2 skivade tomater

Några skivor salami

Riven ost.

Viktigt spenaten är under osten så den inte bara torkar ut. Nu är pizzan proppad med näring.

När jag bakar och ska jäsa deg brukar jag använda en burk med lock som håller det helt tätt. Dessutom när det jäst färdigt så "puffar" det. Man märker helt enkelt när degen jäst färdigt.

När man äter Pizza så måste man ju ha pizzasallad. Jag strimlar vitkålen och lägger den i en sådan här Tupperwareburk som har en insats med sil. Då kan jg hälla på kokande vatten, stänga locket och vitkålen kan ångas mjuk. Sedan blandar jag den med en dressing.

Dressing:

salt

2 msk vitvinsvinäger

1 tsk salladskrydda

1msk vatten

2 msk olja

Till och med tonårssonen blev mätt på mindre mat än vanlig pizza. Så när vi ätit klart hade vi fått i oss massa vitaminer och lagom mycket energi.

Något smått förvirrande att komma in och träna med ett annat lag, där de har spelat ihop ett tag. Alla vet vart de ska springa och hur de andra rör sig. Mitt i allt detta försöker man klura ut vad övningen går ut på och se till att inte vara i vägen.

Det svåraste med att träna med division 2 tjejerna är att hänga med i spelet. Inte för att de har ett mer avancerat spel, utan för att de är samkörda och har koll på varandra. Det finns också lite olika fiolosofier på hur man spelar försvar. Hur zonen ska röra sig, hur mycket man spelar över, var hjälpförsvaret ska komma in osv. När det är lite annorlunda än vad man är van är förvirringen ett faktum och man känner sig nästan som en nybörjare.

Jag hade ställt in mig på att det skulle vara ett högre tempo och att det skulle vara tuffare att hänga med, rent fysiskt, än vad det faktiskt var. Speciellt nu när jag inte haft regelbunden träning på ungefär ett halvår.

När vi spelar brukar förlorarna alltid få någon form av "bestraffning" som tex armhävningar. Gissa min förvåning när coachen sa att de som förlorade skulle göra FEM armhävningar!!

Kan man kalla det bestraffning? När vi körde med div var det minnst 10 men oftast 15. Hur mycket gör 5 armhävnignar för fysiken? Jag ser det nog mer som ett tröspris.

För några dagar sen fyllde sonen år och idag kommer släkt och vänner förbi för att fira honom. Det är mycket att stå i idag inför kalaset. Min son hade ett önskemål, inga nyttigheter. Men jag såg till att få en nyttig start på morgonen i varje fall.

I denna läckerhet hade jag:

2dl turkisk yoghurt

1dl frysta blåbär

1,5dl frysta hallon

2dl frysta mangobitar

1/2 msk nyponskal

honung och vamiljpulver efter smak

Vatten

Mixa allt utom nyponskal, honung och vaniljpulver. Späd med vatten till önskad konsistens. Krydda sedan med nyponskal, honung och vaniljpulver.

Nyponskal är en riktig vitaminkick.

Mina barn ser inte detta som "något nyttigt" utan som "något gott". Kanske hinner jag få till en sådan kombo till kalaset idag som alternativ till den tårta jag lovat.