Min största skräck just nu är att jag inte blir återställd, att jag inte kommer kunna springa igen. Så minsta lilla som jag känner av knä eller baksida lår blir jag lite skraj och det håller mig tillbaka. Men idag tänkte jag "No fear".

Fick kliva upp tidigt i morse för att åka med bilen till verkstan. Blev därför en tidig morgonpromenad sen från verkstan och hem, en sträcka på ca 1,8 kilometer.

Jag skulle komma tillbaka efter lunch för att få domen. Så innan jag skulle tillbaka för att hämta bilen sprang jag ett varv runt slingan jag har ca 1,5 km bort. Det kändes ok och för första gången så kände jag mig inte rädd för vad som skulle hända med knät. Jag hade knäskydd och det kändes bra. Så jag sprang på och kom runt mina 2,7 kilometer på 14 minuter.

Nu upptäckte jag hur mycket kondition jag har tappat under min "rehabtid". Det är nu knappt en månad kvar till #Midnattslopppet och jag är inte i närheten av att springa en mil än. Men ett stort framsteg idag var att jag sprang mina 2,7 kilometer utan att hålla tillbaka. Knät kändes bra efter och stretchingen gick som en dans. Även promenaden för att hämta bilen också. Nu kan jag börja jogga på konditionen och bygga på med fler kilometer.