Igår segade jag hela förmiddagen, kunde inte förmå mig att ge mig ut på mitt milpass. Det var tom så att det blev stress med lunchen. Så när jag bestämde mig för att göra något vettigt så hade hunnit bli lunchtid.

Därför tog jag med mig dottern som så gärna ville ha OS-glas till MC Donald's. Där käkade jag MC Wrap... IGEN!   

Sedan storhandlade vi på MAXI så nu har jag kyl och frys fullt med nyttigheter igen.

Medan vi gick där på stormarknaden ringde min gravida vän och kolla om vi ville komma förbi. Och det ville vi såklart :)

Så skynda runt med handlingen, hem med varorna och sedan vidare till Tyresö.  

Det går alldeles för långt mellan varven som vi ses. Hon hade hunnit få en rejäl kula nu. Ska bli sååååå spännande och se vad det är för en lite kille som gömmer sig där inne.

Vi stannade där på middag, inte helt enligt diet, men jättegott :)

Verkligen jättekul att träffa min vän igen.

Vi var inte hemma förrän strax efter 22. Jag velade länge om jag verkligen skulle ge mig ut på mitt milpass. Men min dotter pushade mig och tyckte inte att jag skulle ta igen det på morgonen. Men jag var ju så trött. Fast när jag väl bestämt mig så var tröttheten som bortblåst. Det var bara att köra.

Kroppen kändes pigg och jag hade bra fart tyckte jag, fast målet var att springa i behagligt tempo. När jag sprungit sådär ca 4km så började jag känna ett litet obehag krypa i kroppen. Det var flera lampor längs vägen som slocknat och det blev ganska mörkt. Man kunde inte riktigt se vad som rörde sig i buskarna.

När dessutom batteriet i MP3:n tog slut blev det ytterligare lite läskigare, då musiken ger någon form av trygghet (dumt nog för att man då inte hör vad som händer runt omkring en).

Jag fick en känsla av att vara med i en Beck-film när jag kunde höra mina fotsteg krossa gruset under mina fötter. Vet inte om det var inbillning, men det kändes som att det var fler lampor som gått på tillbakavägen.

Men ju närmre hemmet jag kom desto tryggare kände jag mig.

När jag jag såg en ganska lång man komma gående mot mig började tankarna snurra hur jag skulle agera om jag skulle bli attakerad. Man hinner tänka ganska mycket på kort tid.

Men när han är bara ett par meter ifrån mig ser jag att det är den man jag sprang om tidigare som fortfarande var ute och gick. Han brister ut i ett brett leende och säger: "Det är bra kämpat".

Jag kände en lättnad och tackade för peppningen och sen var det inte alls långt hem.

Kanske måste jag börja planera bättre och inte köra de här sena passen, eller så får jag skaffa mig en joggarkompis som kan hålla mitt tempo. Rundan blev på 10,6km och 52:32 slutade tiden på vilket ger en snittid på 4:58/km i behagligt tempo. Hoppas att jag har så pass mycket mer att ge om 2 veckor när Midnattsloppet går av stapeln.

 

Jessica

6 augusti 2012 19:10

Ja det var tider det de gamla barnprogrammen =) Just det ja Urcellen Ellen har svaga minnen av det. Men jag älskade Ballongen spricker det var min favorit. För några årsedan fick jag tag på alla avsnitt genom en som hade alla inspelade på VHS vilken flashback att se tillbaka.. Manne gillade jag också =) Har en trevlig kväll...

http://www.jessicasblogg.com

Malin de Besche

6 augusti 2012 21:02

Haha ja, men oftast tyker jag att man inte riktigt får samma upplevelse när man är vuxen som när man var barn, ;-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är försommar och det är en tid med mycket firande. Den här helgen har jag verkigen varit massor av firande. Då har träningen fått stå tillbaka lite. Så jag har fått lägga in ett par extra vilodagar för att hinna med allt firande.   I torsdags...

I morse vaknade jag och mådde inte alls bra. Så pass att jag ställde in tiden hos sjukgymnasten. Jag skulle ha tejpats för att se om det skulle hjälpa mig i min löpning. Men med ganska hög press på jobbet just nu kände jag att jag inte kunde stanna h...

Jag är väldigt trött på att känna att jag inte kan ta i fullt ut att ett hårt löppass känns avlägset. Att jag inte kan köra på som jag vill är frustrerande. Igår hade jag ett besök hos sjukgymnasten efter en hel månads upphåll. Jag behövde höra vad h...

Ibland är inte omständigheterna så som man tänker eller planerar. Det är lätt i sådana lägen att bara ge upp och strunta i allt. Men det är inte alltid det ända alternativet. Ibland får man anpassa sig och helt enkelt make it work.   I Söndags ha...

Att ha legat i influensa har tagit hårt på kroppen och har hållit mig helt från träning och har sakta börja komma igång med promenader och lättare gympass tredje veckan. Idag drog jag igång med löpning och utegym. Nu ska jag snart vara tillbaka.   ...