Jag tittar inte mycket på TV, men jag hade planerat in lite TV-tid idag för att kolla på 3:ans dokumentär om överträning. "Motionärer som tränar hårdare än eliten" var programmets titel. Intressant titel i lilla landet lagom.

Jag får ofta kommentarer om att jag tränar mycket och nu när jag är skadad så finns de människor som är snabba med att säga att jag har tränat för mycket. Ville gärna förekomma dessa kommentarer genom att se den dokumentär som säkerligen kommer att diskuteras framöver bland vänner, kollegor och familj.

Det verkar vara så många som allt eller inget, svart eller vit, trots att vi lever i ett land som är kända för att vara "lagom". Pratar man om ett livsmedel som visar sig vara nyttig, tror många att man ska lägga stor vikt vid just det livsmedlet i sin kost. Detsamma om någon forskat fram att det är något som visat negativa effekter tar man bort det  helt från kosten. Man missar nyanserna.

Just det här handlade kvällens dokumentär om, fast gällande träning. Man fick se människor som tränade 10-12 timmar i veckan, ibland mer. Eftersom att de är "motionärer" med vanliga jobb så var de tvugna att lägga in morgonträning, lunchpass och kvällspass. Man fick bekanta sig med Lotta som fick diagnosen #Ortorexi. Det sjukliga beteendet har likheter med Anorexi, men är ännu svårare att upptäcka då det handlar om överträning och att äta hälsosamt. Dvs till synes så som vi alla uppmanas att leva. Men i det här fallet har det gått för långt, så långt att det blir ett sjukligt beteende. Första gången jag hörde talas om Ortorexi var fär några månader sen när jag läste om det i Fitness Lifestyle. Visste inte alls att man kunde uppnå ett sjukligt tillstånd i att leva sunt.

Lotta var så insnuvad i sin träning att hon trodde att hon kunde "träna bort" sin muskelbristning. Hon fick en muskelbristning under ett pass som hon var ledare för, halvvägs in i passet. Hon körde färdigt passet och skulle "fixa skadan" genom att gå in i gymmet efter köra ett styrkepass. Det är galet.

Jag är inte alls i närheten av detta sjukliga tillstånd. När jag tränar som mest så tränar jag kanske 5-6 timmar i veckan, dvs hälften av det Marathon-Mia tränar som ändå inte fått denna diagnos. Jag ignorerar inte skador, utan vilar när det behövs. (När det är tävling kan jag glömma bort att känna efter, men ser till att återhämta mig efter). Jag håller mig till sund #kost generellt, men jag låter det inte styra hela mitt liv, eller uppta mina tankar mer än just när det är dags för matplanering en gång i veckan. Jag håller heller ingen extrem #diet utan utgår bara från sunt förnuft.

Jag såg en kommentar till programmet som fick mig att tänka till. Jag tänkte inte alls på det när jag såg programmet, men kände att kommentaren var väldigt sann.

Jag hoppas att det handlar om att det liksom Anorexi är svårare att upptäcka männen. Alternativt svårt att få män att ställa upp. Vad jag inte vill tro att det ären modernare form av okunskap kring kvinnors träning. Att överträning är farligare för kvinnor än för män. Förr trodde man att kvinnans livmoder skulle lossna vid löpning, varpå kvinnor inte fick tävla i längre distanser. Träning ansågs okvinnligt.

Jag är i varje fall lika oroad för män med Ortirexi som för kvinnor. Ni som låter hela ert liv styras av kost och träning, relax. Ha en avslappnad inställning till både kost och träning. Låt det inte bli det som styr hela ditt liv men välj näringstäta livsmedel generellt. 80/20 är en ganska bra regel. Missar man en träning eller stoppar i sig något onyttigt någon gång är det inte en katastrof. Man är fortfarande hälsosam. Med kunskap och lite hakuna matata så håller du dig frisk till både kropp och sinne. :)

Föreställningen om att en Naprapat knäcker till ryggen lite och smärtan är över på några minuter är nu och för alltid utraderad. Efter en smärta från helvetet ligger jag nu fortfarande och kvider. Det som gör det uthärdligt är vetskapen om att det kommer att bli bättre.

Jag vaknade lika stel som de senaste mornarna men mjuknade till när jag var upper och rörde på mig. Men det räckte med en bussresa för att få mig att känna mig som 100 år igen. Jag kämpade mig till jobbetoch efter en stunds promenad började jag känna mig ok igen. Fortfarande stel och ett tryck i ryggen men mer rörlig.

Men oavsett om jag satt eller stod vid mitt höj- och sänkbara skrivbord så var det jobbigt. Satt jag gjorde det ont och stod jag blev jag trött i ryggen. Jag la mig ner ett antal gånger på vår sackosäck vi har inne på vår avdelning för att vila ryggen. Jag längtade till jag skulle få gå till Stegkliniken i Solna och träffa deras Naprapat Marcus.

Jag lånade en bil i hyfsad god tid, men kom bara någon minut innan då det var rätt svårt att få tag i parkering. Det fick bli en liten promenad. Det var ett litet litet kryp in, så jag undrade för en stund om jag kommit rätt. Men jodå, en trappa ner så var det lite mer utrymme där jag också efter lite frågor fick min behandling.

Det är tydligen muskulärt min åkomma, vilket på sätt och vis är positivt. Då riskerar jag inte diskbråck eller något annat otrevligt. Behandligen var som en massage, men långt mer djupgående och mer plågsamt. Den värsta smärtan vill jag jämföra med att föda barn. Avslutningsvis stretchade han min rygg och sätesmusklerna.

När jag reste mig kände jag mig en aning överkörd, men väldigt mycket lättare. Jag fick order om at ta det lungt idag, men kunde köra mycket lätt träning imorgon.  Senare i veckan kunde jag börja träna igen men undvika den tyngsta träningen. Core skulle gå bra, men inte en massa vikter.

Då jag betalat och skulle kliva utanför dörren hade himlen öppnat sig. Regnet bara öste ner. Det var fint väder när jag åkte så jag hade struntat i jackan, därför skulle jag ta mig genom regnet i vit skjorta. Inte fick jag springa heller så jag var ordentligt blöt när jag kommit tillbaka till jobbet.

Ryggen mådde inte helt toppen efter en eftermiddag vid skrivbordet. Men jag var tvungen att hinna klart med vissa saker innan jag kunde avsluta för dagen. Så när jag kom hem, la jag mig ner på golvet och vilade ryggen, medan min pappa som kommit förbi hjälpte mig att sätta upp min nya brevlåda som jag köpt.

Vi tog en kopp kaffe innan jag satte igång med middagen. Borsjtj, en jättegod rödbetssoppa. Medan den stod och puttra gick jag till närbutiken för att köpa bröd och creme fraiche som tillbehör till maten.

Den promenaden var inte lång, men nog så jobbig. Nu måste jag inta totalt viloläge för nu kommer det Marcus varnade för. Att det tom kunde kännas värre ett tag. Men det är ju bara för att det sedan kan bli bättre. :D

En regnig dag som denna håller man sig gärna inomhus, speciellt om man inte har något inplanerat. Man går inte gärna spontant utomhus. Då är man tacksam för besök så man kan hålla sig inne och dricka kaffe/te.

Vaknade med en enormt stel rygg. Allt jag företog mig var jobbigt. Men efter frukosten mjukades ryggen upp en aning och jag hade lite lättare att röra mig. Regnet hade börjat ösa ner när en av mina bästa vänner ringde för att komma förbi på en fika. Brun som en pepparkaka och genomböt klev hon innanför min tröskel. Hon hade en liten present från Turkiet med sig. :D

Att sitta och fika var hur underbart som helst, men ryggen höll på att ta kål på mig. Fick lägga mig en stund på golvet och köra lite bakåtböjningar, sedan kändes det något lättare igen.

Efter fikat åkte jag iväg med sonen som hjälpt mig att handla en trimmer och en brevlåda. Jag kunde knappt röra mig in och ut ur bilen. Jag stelnade till ordentligt bara på en 10 minuters lång bilresa.

Själva gräsklippningen måste jag vänta med då gräset är blött och brevlådan får jag vänta med då jag behöver en metallborr för att få fast den. Lika bra då jag inte tror att min rygg skulle palla med det.

Efter shoppingen så gjorde jag iordning middag, Nasi goreng. Passade på att använda curryn från presenten jag fått. Blev riktigt gott.

Mätt och belåten och fast besluten att få ordning på både löparknä och rygg så satte jag igång med mina övningar. Först lite bakåböjningar för ryggen och sedan övningarna för mitt knä.

Jag började med kompassen:

Man kör knäböj och sträcker ut det andra benet åt de olika vädersträcken. Med vänster fot Norr, Nordväst, Väst, Sydväst och Söder. Med höger fot Norr, Nordöst, Öst, Sydost och Söder. Detta körde jag 3 varv.

Därefter körde jag draken. Den var lite tuffare för ryggen så jag klarade inte mer än ett par repetitioner.

Det finns 2 varianter. En där man håller händerna över huvudet hela tiden och en där man sträcker händerna ner mot foten i golvet. Jag klarade inte mer än 5 på vardera ben, sen var jag tvungen att vila ryggen.

Detta ska jag inte göra mer än 3 gånger i veckan så jag hopas att dessa övningargår bättre nästa gång efter att jag har varit hos naprapaten imorgon.

Ännu mer friidrott idag. Min dotter skulle köra Castorama, en friidrottstävling med bara kastgrenar. Såg fram emot att ligga i gräset och läsa min Fitnesstidning och sola i väntan på att det skulle vara min dotters tur på de olika grenarna. Då blev jag inkastad i något jag inte alls hade räknat med.

I vanlig ordning kom vi precis till tävlingen. I vår familj tycker vi inte om att vänta, så vi ser till att komma precis i tid. ;-). Min dotter gick fram till kulbanan där hon skulle få stöta kula och jag la mig i gräset och kollade på med några andra föräldrar, varav en är en gammal basketkompis från barnsben. Riktigt härligt att ligga och gassa i solskenet. När tjejerna var klara var det dags att bege sig till diskusburen.

När jag lyckats samla ihop mina grejer och lunkade efter tjejerna som sprungit i förväg, kom en annan förälder och sa att det var dags att vända om. Nu skulle vi föräldrar vara med och tävla.

Jag tvekade lite med tanke på min krassliga rygg, men tänkte att lite kulstötning kan jag nog allt testa på. Runt 7 meter blev det och jag kom sist av oss 3 föräldrar som körde. Ja, ja tänkte jag, kastgrenarna var inte mina grenar i skolan heller. Men sen hände något, plötsligt skulle vi köra alla grenar! Annars skulle vi inte få poäng. Tävlingsmänniska som man är så var man inte speciellt svårövertalad.

Kula, diskus, spjut och slägga skulle avverkas.

Som vanligt var jag dålig på att få till bilder så jag har fått låna några från nätet. Men medaljbilderna är mina. :)

Kula: Jag hade någ behövt lite mer coachning om tekniken. Jag kände att jag inte fick till kraften genom hela kulan. Kraften gick ut någon annanstans.

Diskus: Här fick jag lite hjälp med vad jag skulle tänka på. I testomgångarna kom jag över 20metersstrecket. Men när de väl räknades kom jag inte längre än 17,6meter. Jag trodde att jag hade segern som i en lite ansk efter testomgångarna, men en förälder fick till det så på sist sista kast, dock inte längre än min testomgång (satan).

Spjut: I skolan fick jag aldrig till spjutkastningen, så jag lyssnade noga på när de pratade teknik. Medan de minsta tjejerna körde passade jag på att testa. Högg tag i en 99:a som fick tala om för mig vad jag skulle bättra på och tänka på. Jag fick lära mig lite olika fattningar. Och ta mig tusan, den här grenen vann jag av föräldrarna.

Slägga: Den fysiskt mest krävande grenen. Även här jobbade jag hårt för att få till tekniken. Och jag fick iväg släggan riktigt långt. Men när jag skulle ställa mig i buren var det inte lika lätt. Man begränsades något i tanken då nätet var så nära inpå. Men jag låg bäst till i första omgången. Andra omgången kände jag att jag var trött i ryggen. Jag hade helt glömt ryggen tills nu. Så nu åkte släggan in i nätet. Den förälder som slog mig i Diskus fick plötsligt iväg sin slägga och hon var nog mest förvånad av oss alla hur långt den kom.

När tävlingarna var slut så räknade man ihop poäng från grenarna och så var det medaljutdelning. Det blev en silvermedalj för mig. Inte illa för mitt livs första friidrottstävling (utanför skolan).

Det var uppskattat av både barn och ledare att man ställde upp som förälder. Och man fick många hejarop längsvägen. Ruskigt kul :)

Såhär i efterhand så känns ryggen rätt ok. Hoppas att det kommer kännas lika bra imorgon när jag vaknar bara.

Matintaget var rena katastrofen idag. Endast frukost och tidig middag, men jag hade så kul att jag glömde bort att jag var hungrig.

Hela dagen, från det att jag klev upp i morse och sedan hela dagen gick jag och längta till att jag skulle få komma till stegkliniken. En trött rygg som plågade mig idag, gjorde att längtan blev stor, men jag kommer att få vänta ett tag till för att få ordning på den.

Under hela dagen tog jag mig lite småpromenader på kontoret. Och på lunchen tog jag och en kollega en promenad till hemköp, där han bjöd mig på glass. Ja, även jag syndar ibland, och 88:an är jag svag för.

Jag bullade upp sackosäcken vi har på kontoret och la mig så att ryggen kunde dras ut en aning. Och innan man vet ordet av så var klockan en bit efter tre och det var dags att ge sig av till Stegkliniken.

Grejen är den att till vardags så besvärar inte mina ben mig alls, men det var det som jag lagt tyngden på när jag beskrev mina problem för jag vill kunna komma igång med löpningen. Tjejen jag träffade var specialist på fötter och ben, men kände sig inte tillräckligt duktig på rygg. Det hon kunde konstatera (som jag sjöklv i princip redan visste) var att rygg och benproblem inte hörde ihop.

Så hon gav sig an mina ben och fötter så ska jag få gå till en naprapat på måndag.

Något som inte var någon nyhet för mig, som är lite av mitt dåliga samvete som jag antar att jag betalar för idag, är mina låga forvalv som behöver fotbäddar. Något som jag fick erfara som yngre, men hade ingen som helst lust att använde de hålfotsinlägg jag fick då.

Men de jag fick då var inte gjutna efter mina fötter och jag fick erfara att så som man byggde upp de på den tiden anser man nu är felaktigt. Oavsett om jag hade använt dem då eller inte så var det alltså dags för nya.

Jag fick ställa mig på en liten pall med spegel under. Lite intressant då jag hade kjol på mig idag. ;-)

Bilderna är inte mina, utan tagna från deras hemsida.

Mina fötter har liksom sjunkit in i hälen, hälsenan är inte rak baktill. Det hade även sjunkit in även uppepå foten.

Jag fick öven gå på ett löpband barfota för att hon skulle se hur jag belastade foten, och inte helt oväntant hade jag överpronation. Det visste jag egentligen redan när jag provade ut mina skor på Runners store.

Min "valgusbula" som jag själv kallar det (knölen vid stortån där fotleden börjar) gör att tåleden blir stel, varåp jag inte kan sätta mig på hälarna med tåna i.

Efter detta fick jag trampa i en kartong med någon smulig massa som påminner om den floristerna brukar använda för att sticka ner blommor i så de står sig länge.

När hon pressade ner min fot i formen så blev jag aldels smulig om fötterna. Det ville liksom inte lossna, så smulorna fick följa med mig hem i mina skor.

Hon berättade att de kommer att hälla gisp i formarna för att kunna få fram modeller till att skapa mina unika fotbäddar.

När man plockade bort foten från formen upplevdes fötterna som gigantiska. "Har jag verligen så stora fötter?" Visserligen var de lite svullna, men inte kan de göra sådan skillnad?!?

Detta kommer att ta upp till 2 veckor och eftersom att midsommar kommmer mitt uppe i detta så bestämde vi att jag skulle kunna hämta mina fotbäddar den 24 juni, måndagen efter midsommar.

Ska bli spännande och se om de kommer att göra någon skillnad.

Ang min "skada" så tror hon att det är löparknä, då symptomen säger det. Att det gör ont efter ca 3 kilometer och hur smärtan sträcker sig. Men jag har liksom fel utgångspunkter för smärtan. Alltså där jag säger att jag har ont, där det känns som smärtan utgår ifrån är "fel" för typiskt löparknä. Så hon tror att det kan vara en kombination av löparknä och muskelfästen och stela muskler som inte mår så bra.

Därför ska jag nu vila helt från löpning i 1,5 veckor och sedan börja lungt med löpningen. Och öka succesivt men lååångsamt. Jag ska alltså köra jogga-gå principen.

Fick lite övningar som jag kunde göra. Typ Draken, kompassen och sedan lite rörlighetsövningar som ska göras varje dag. Draken och kompassen som innebär lite styrka ska inte utföras mer än 3 gånger i veckan.

Nu är alltså första steget taget mot en hel kropp. Måndag naprapaten och sedan fotbäddarna. Så i helgen blir det lite självkurering av ryggen. Barnen får ställa upp som massörer alltså. :)

Nu ska jag gå och hänga mig.

För att räta ut ryggen lite. :)

Firandet av Svenska nationaldagen är allt lite blygsam än så länge i det här landet. Det har blivit ännu en röd dag. Förhoppningsvis leder det inom ett par år till ett riktigt firande i de svenska hemmen. Är inte något gott föredöme själv, men flaggan är i varje satt på väggen.

Detta är något jag upprepar varje år, att Svenska nationaldagen borde firas mer. Men är väldigt dålig på det själv. Jag har uppmärksammat dagen även om det varit en aning blygsamt.

Så här tillbringade jag den Svenska nationaldagen:

Upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan gå ner till IP för att kolla på min dotter när hon genomförde sin första utomhus tävling i friidrott.

Eftersom att tävlingen var så nära kunde vi promenera dit. Jag packade väskan med drickyoghurt, banan och en termos kaffe. Sedan var jag redo för att heja på min dotter. Hon skulle delta i 3 grenar. Diskus, kula och 80 meter.

Det blev ingen pallplats, men hon gjorde ändå riktigt bra ifrån sig. Ett diskuskast såg man skulle ha blivit riktigt långt om hon inte fått in diskusen i regeln. Lite för snäv alltså, men man såg på hur den flög att den hade kunnat komma iväg långt.

När hon stötte kula kom hon som längst över 8 meter, men hon glömde av sig och klev ur ringen framåt, vilket därför blev övertramp. Eftersom att kulan drog ut på tiden fick hon springa till startblocken och fick ingen riktig chans att ställa in blocket, så hon var inte så nöjd med starten.

Med lite finjustering på de olika grnarna kommer hon att få riktigt bra resultat i kommande tävlingar.

När vi kom hem gjorde jag en pastasås på tonfisk, spenat, vitlök, chili och creme fraiche. Och salt och peppar såklart.

Efter luchen tog jag och sonen en promenad för att köpa glass. Men när vi kom fram efter drygt 4 kilometers promenad såg vi att de endast tog konatanter. Så det var bara att knalla tillbaka utan glass. Fast vi stannade till på en ica på vägen och köpte en varsinn dricka istället.

  Dottern hade åkt in på bio med en kompis (hur hon nu kunde få den idén när det var så fint väder) så jag och sonen åkte själva till en av mina bästa vänner för att grilla med henne och hennes familj. Lite förändring i min matplanering, men det kändes mer rätt att äta tillsammans med goda vänner för att få det lite festligare på Sveriges nationaldag.

Lungt firande, men ändock ett firande. Nästa år är nationaldagen på en fredag. Inga ursäkter för ett gigantiskt firande av du gamla du fria...

Löpningen har fått stå tillbaka nu även som träning. Jag kände mig så stel igår, både i ben och rygg. Att sitta på en halvdags föreläsning var inte det bästa för ryggen heller. På jobbet fick jag välja att stå och jobba, vilket i för sig är bra även utan rygg ont.

När jag kom hem kände jag mig stelare än någonsin i ryggen och i benen. Trots att jag inte direkt utfört någon aktivitet. Men att sitta mycket är rena tortyren för ryggen.

Väl hemma igen utförde jag mina övningar som jag fick av en sjukgymnast senast jag hade ryggproblem, då jag hade fått diskbuktning.

Föst skulle jag mjuka upp ryggen genom att ligga så här i 30 sekunder.

Sedan fick jag lägga mig ner några sekunder innan jag körde igång med mina bakåtböjningar. Likt armhävningar men med höften kvar i golvet.

Man ser att jag är lite stel i nedre delen av ryggen, för höften släpper lite från underlaget. Det var verkligen på tiden att kontakta Stegkliniken. Alldeles för sent såg jag att jag hade fått tid redan igår. Men jag hade inte kunnat gå i varje fall. Men jag fick ny tid redan på fredag så hjälpen är påväg.

Jag hoppas hoppas att de kan hjälpa mig med både ryggen och benet.

Jag lyckades med att få i sonen lax till middag igen. :) Gör man det bara i rätt form så går det bra. Det blev en enkel Paella med lax och räkor.

2 morötter, skurna i små bitar

1 rödlök, skuren i små bitar

2 vitlöksklyftor, krossade

1/2 blomkålshuvud, delad i buketter

3 msk olja

3 dl avorioris

1/2 g saffran (ett kuvert)

1/2 tsk chilipulver

2 tsk paprika pulver

1 burk körsbärstomater (400g)

6dl kokande vatten

1 1/2 tsk salt

3 dl skalade räkor

150g ugnstekt laxfilé

svartpeppar direkt ur kvarn

Fräs lök, vitlök, morätter och blomkål i olja i tjockbottnad kastrull. Tillsätt riset och kryddorna och fräs en stund till. Häll på tomater och kokande vatten och låt koka på låg värme i ca 20 minuter. Smaka av med salt och peppar och rör tillsist ner lax och räkor. Toppa ev med lite gräslök.

Jag fick tillfälle att följa med på en föresläsning om positivt tänkande och hur man blir en vinnare. Många saker bekräftar det man redan vet, men jag fick reda på en del nytt och fascinerande fakta. Det blev tydligt hur viktigt det är med hur ett budkap läggs fram.

Det var ett event med 3 förleläsare som skulle på olika sätt föra fram sitt budskap om framgång och utveckling. Moderator var Maria Akraka.

Första föreläsaren var Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Han var även en av grundarna till Läkare utan gränser  i Sverigesektionen. Att en professor kan få statitistik att bli så rolig att lyssna på var fascinerande i sig. Men något som var riktigt intressant var att höra hur utvecklingen skett i världen och hur det påverkar hälsan. Ju fler barn som överlever sin barndom, desto färre barn föder man per kvinna. På bilderna som han pratade till kunde man se hur alla världesdelarna möts i sin utveckling. Det är i princip Afrika som ligger efter. Man kan se hur hela världen följer samma utveckling, man bara startar vid olika tidpunkter.

Något annat som också är fascinerande är hur bra man kunnat "gissa" på hur stor befolkningen är i framtiden, sedan1958 när man startade att mäta befolkningsmängden.

Man kan läsa mer om hans forskning här.

Efter honom kom Olof Röhler en gammal elitspelare i bordtennis som numer är en professionell föredragshållare i motivation och om att sätta upp mål. Ännu en fantasistisk föredragshållare som pratade om hur man blir en vinnare, att man skapar sin egna framgång.

Det var ett par saker han sa som jag fastnade för.

En vinnare ger sig inte. En vinnare tar sig ur motgången. Även motgångar har ett värde.

Det är inte det att du har mycket att göra som får dig stressad. Det är tankarna på allt du har att göra som stressar. Stressa inte upp dig i onödan, huhåll med energin.

Han gav oss också ett verktyg att tillgå när vi har mycket att tänka på och behöver göra oss medveten om nuet.

Om du tänker på något du ser och sen

tänker på något du hör och till sist

tänker efter vad du känner (tex handen mot benet)

Då är det ganska omöjligt att samtidigt tänka på något som oroar i framtiden eller gräma sig över något som varit.

Det är han som skrivit boken "Det blir alltid som man tänkt sig" som jag har funderat på att köpa.

Därefter kom Jesper Parnevik. Det var hans första föredrag och det var inte alls lika lätt att lyssna på honom. Hans fördrag handlade mycket om hur han tänkte vid olika hål, hur han skulle slå. Han vågade chansa som gjorde att han gjorde bättre ifrån sig än han själv tom hade räknat med. Det var ganska kul föredrag men för lite om hans motgångar kan jag tycka. Att han nådde världstoppen visste man redan.

Hur som helst så var budskapet från hela föreläsningen att om man tänker positivt, inte ger upp och vågar chansa så når man framgång.