Basket är en lagsport och det är med ett sammansvetsat lag som man finner glädjen i sporten. Det är för laget man kämpar och man vet att laget backar upp. Men vad händer när laget stöter på motgångar som sjukdom och skador och man inte alls får till spelet?

Jag gick upp tidigt i morse för att ta mig till Norrköping där vi skulle spela match. Jag hade planerat allt hur jag skulle få till det. Jag var ute i god tid för att plocka upp tjejerna som skulle åka med mig till Stadium , där damlaget skulle möta Norrköping Dolphins. Jag hade sett till att få en backup som kunde coacha tjejerna första halvlek. Han kunde tyvärr inte ta hela matchen.

Jag blev något nervös när domarna var sena till dammatchen. Jag hade redan tid på marginalen för att hinna till mina tjejers match och nu blev matchen uppskjuten i 10 minuter.

Det blev till att skippa duschen och slänga sig i bilen och åka i 1 timme och 40 minuter medan svetten torkade in. Min match hade slutat i förlust, men fick lägga det bakom mig ganska snabbt och fokusera på nästa.

När jag kom in i hallen hemma var det en bit in i andra perioden och 3 tjejer gick med hängande huven och en satt och hulkade på bänken. Det var en chock att komma till en sådan syn. Och varför var de så få?

Domarn sa att vi fick lite extra tid för att få den gråtande tjejen att lugna ner sig. Jag gick ner med henne i omklädningsrummet. Där satt ytterligare en tjej med sin pappa och mådde inte alls bra. Hon hade krockat med en av tjejerna i motståndarlaget och troligen åkt på en lättare hjärnskakning.

De hade startat matchen med endast 5 stycken, precis som igår, då flera fortfarande var sjuka och en och annan blev skadad. Så de tjejer som jag trodde skulle fylla upp och ge oss lite avbytare hade fått fylla ut startfemman.

Nu gällde det att få tjejerna att härda ut resten av matchen och peppa dom, trots att de låg långt efter och orken var nere på minus. Tjejen som mådde dåligt efter smällen fick åka hem och den gråtande tjejen fick lite mer tid på sig att återhämta sig. Vi körde med 3 stycken. Motståndarlaget plockade ut 2 tjejer så fick det bli 3 mot 3 spel ett tag.

Kämparglöden var som bortblåst i tjejerna. De gick på planen, gjorde inga riktiga avslut och nästan trampade på sina mungipor. Dessa tjejer älskar Basket, men nu såg de mest ut att plågas. Jag tog en time out och försökte få till någon form av spel. Då lyckas jag övertala tjejen på bänken att hoppa in så de kunde köra 4 mot 4 istället.

Då hände något med humöret. När jag kom hade de lyckats köra 2 poäng på 1,5 period, nu började de att peta i lite poäng.

Men de var trötta och de tappade tillslut humöret och jag fick ropa och hurra varje gång de gjorde något bra bara för att få dom att kämpa vidare och ta sig igenom hela matchen.

Inte lätt att när man ser hur de plågas att försöka ropa glada rop. Men det gör skillnad, det ser man. Och när matchen var över tackade de för matchen och jag lyckades få tjejerna att le lite grann.

Snacket i omklädningsrummet handlade om att de hade kämpat väl och vikten av att hålla humöret uppe, även när det inte är så roligt.

Jag sa till dom att de skulle gå hem till sina föräldrar och säga att de var värda något jättegott.

Tror jag ska fixa lite godis till nästa träning. :) Det behöver de efter en helg som denna så att passionen fortsätter och plågan glöms bort.