Nu är våren på ingång. Solen har börjat titta fram allt mer och temperaturen har börjat stiga. När man sitter inne och jobbar hela dagarna njuter man verkligen av de korta stunder som man får i solskenet. Det är då man försöker få de stunderna att blir fler.

Har tagit bilen till jobbet i princip varje dag. Men idag när jag klev utanför dörren var det så varmt (ja, jämfört med vad det har varit) och solen sken. Så jag bestämde mig för att ta bussen istället för att få röra mig så mycket som möjligt ute, som man gör mellan bytena. Dessutom blir jag så ruskigt trött av solen om jag sitter i en bil och värmen stålar in genom fönstret.

Sagt och gjort jag tog min väska och gav mig iväg till busshållplatsen. Härligt med solen i ansiktet. Men jag hinner bara kliva på bussen så blir jag lite rädd. Det är så många som är sjuka nu och jag känner mig lyckligt lottad som klarat mig. Och nu satt jag där på bussen med hostande medpassagerare. Och mina tankar spann vidare på vad mycket bakterer det måste finnas i alla räcken, säten och luften. För att inte tala om virus.

Trängde bort de tankarna och passade istället på att njuta av att jag kunde läsa en stund, slumra lite och att jag sen skulle få mig en promenad i solskenet. Det är med skräckblandad förtjusning jag åker kommunalt.

Hela dagen har jag bara längtat ut. En löparrunda i vårsolen är så underbart härligt. Det är då man känner att man lever. Men jag kan ju inte springa. Inte än och inte så långa sträckor. Eller jag vill inte riskera att jag ger mig ut för tidigt igen och går på för hårt som det lätt blir när allt känns bra och vårkänslorna sprudlar. Jag måste helt enkelt hålla igen och inte låta impulsen ta överhand.

Jag är så rädd att jag ska få börja om igen. Jag måste jobba sokuserat med min rehab innan jag ger mig ut. Men idag onsdag är en basketdag och då har jag inte tid att ge mig ut på någon löparrunda.

#SnartSkadefri #Skadefri2015 #ÅkaKommunalt #ÅåååkaPendeltååååg #Vårsolen #StåEmotFrästelser