Jäktad för att hinna till den öppna basketträningen. Det har varit bilköer i underbara Stockholmstrafiken. Fast denna gång berodde det faktiskt på inte mindre än 2 olyckor på Essingen. Snabb matlagning, och sedan äta med ett försökt till Mindfullness. Svidar snabbt om till basketutstyrseln, då stannar jag upp och funderar....

Lite seg och stort behov av träning efter en väldigt stillsam vecka. Var beredd på ett hyfsat lungt pass, vilket det alltid blir på den öppna träningen. Vilket skulle passa bra eftersom att jag skulle äta så tätt inpå.

Det blev rårissallad med japanska laxkuber.

Recept

Efter att snabbt bytt om och packat basketväskan och rusat ut till bilen, började jag tänka på vad som stod i inbjudan. Jag fick för mig att det stod 15 februari. Så jag ringde till en av ledarna och fick det bekräftat.

Så det var bara att gå in med väskan igen och skicka ett sms till de tjejer som jag lurat på dag.

Men jag kände ju att jag var på gång och ville träna. Kände att jag hade blivit trött av att inte träna på 3 dagar, ville inte att det skulle bli en fjärde. Kollade passen på F&S. Det sista passet hade gått och jag kände inte för gym. Snön föll vit och graderna låg på runt -2. Perfekt för en löparrunda. Så jag gav mig ut trots att maten knappt landat i magen.

Tänkte att det var dags att få igång min GPS-klocka som jag inte använt på ett bra tag. Räknade inte med att kunna använda den ikäll, men tog fram den för att ladda den. Till min stora lycka var den fulladdad.

Det tråkiga är att gps:en inte tar på en gång. Så jag fick mäta upp rundan när jag kom in igen. Men jag kunde i varje fall få ett hum under själva rundan.  

Jag frös ingenting under hela passet, lite jobbigt med snön som blåste in i ögonen på mig bara. Det sög fint i benen när man sprang i nysnön med halt underlag under. Efter en si sådär 3 km fick jag håll i vänster sida. Jag ville inte lägga ner redan. Jag tänkte att jag har lyckats springa bort håll tidigare. Därför såg jag till att ha bra hållning och springa med höga knän, och efter ett tag var smärtan borta.

Vid ca 8 kilometer kände jag av att jag inte klippt tånaglarna och jag fick håll igen. Så för varje steg försökte jag rätta till tårna så att det skulle kännas bättre och jag rätade kroppen för att se till att få fullt flöde i buken så att smärtan skulle försvinna. Det lyckades och kunde öka farten en aning sista biten hem.

Skönt att ha avverkat 9,8 kilometer på ett 5:35 tempo.