Inlägg publicerade under kategorin Hälsa

Av Malin de Besche - 11 juni 2013 22:26

Stel som sjutton efter behandlingen igår men fast besluten att klara dagen. Naprapaten hade sagt att jag kunde utföra en lättare träning dag 2. Men eller hur! Med min stela rygg visste jag att träning inte var att föredra. Inte på sätt jag klassar som träning i varje fall.


Det var galet jobbigt på morgonen likt tidigre mornar. Efter frukosten la jag mig på mage på soffan med datorn framför mig. Det var inte helt skönt för nacken så jag ändrade ställning och la mig på divandelen och hade datorn nere på golvet. Det var klart mycket bättre. Och det var skönt varje gång jag reste mig och hade inte alls den där stelheten i ryggen. Men jag blev lätt trött i ryggen och när jag låg där på magen så blev det som ett tryck på svanskotan. Det kändes som om någon la ett tryck över svanskotan. Så jag kunde inte ligga heller allt för länge.


Så jag utförde lite jobb, var uppe och gick, la mig och jobbade igen, gick upp osv fram och tillbaka hela dagen. När sonen sedan kom hem fick han smörja in ländryggen med Voltaren gel. Sedan tog vi en promenad till Centrum för att handla lite. Promenaden var jobbig för ryggen och svanskotan. Inte någon jättesmärta, utan mer som muskelspänningar. Jag tänkte på vad Marcus sagt, att jag kunde utföra lättare träning idag. My ass. Jag var inte kapabel att ta ett enda löpsteg. Så närmsta träning jag kom var den här promenaden till Centrum. Det blev dock 4,4 kilometer, men det var inte fysiskt ansträngande, bara jobbigt pga ryggen.


När jag kom hem stretchade jag ryggen och stretchade sätesmusklerna samt baksida lår.

      

Den här aktiva stretchen skulle jag enligt ortopeden göra varje dag. Jag körde 30st per ben. Och man blir faktiskt ganska trött i benet av det.

     Efter detta så känns det faktiskt en aning bättre i ryggen. Jag är inte lika stel efter att ha suttit. Så det går åt rätt håll även om det går långsammare än jag önskar.

Av Malin de Besche - 10 juni 2013 22:13

Jag tittar inte mycket på TV, men jag hade planerat in lite TV-tid idag för att kolla på 3:ans dokumentär om överträning. "Motionärer som tränar hårdare än eliten" var programmets titel. Intressant titel i lilla landet lagom.


Jag får ofta kommentarer om att jag tränar mycket och nu när jag är skadad så finns de människor som är snabba med att säga att jag har tränat för mycket. Ville gärna förekomma dessa kommentarer genom att se den dokumentär som säkerligen kommer att diskuteras framöver bland vänner, kollegor och familj.


Det verkar vara så många som allt eller inget, svart eller vit, trots att vi lever i ett land som är kända för att vara "lagom". Pratar man om ett livsmedel som visar sig vara nyttig, tror många att man ska lägga stor vikt vid just det livsmedlet i sin kost. Detsamma om någon forskat fram att det är något som visat negativa effekter tar man bort det  helt från kosten. Man missar nyanserna.


Just det här handlade kvällens dokumentär om, fast gällande träning. Man fick se människor som tränade 10-12 timmar i veckan, ibland mer. Eftersom att de är "motionärer" med vanliga jobb så var de tvugna att lägga in morgonträning, lunchpass och kvällspass. Man fick bekanta sig med Lotta som fick diagnosen #Ortorexi. Det sjukliga beteendet har likheter med Anorexi, men är ännu svårare att upptäcka då det handlar om överträning och att äta hälsosamt. Dvs till synes så som vi alla uppmanas att leva. Men i det här fallet har det gått för långt, så långt att det blir ett sjukligt beteende. Första gången jag hörde talas om Ortorexi var fär några månader sen när jag läste om det i Fitness Lifestyle. Visste inte alls att man kunde uppnå ett sjukligt tillstånd i att leva sunt.

Lotta var så insnuvad i sin träning att hon trodde att hon kunde "träna bort" sin muskelbristning. Hon fick en muskelbristning under ett pass som hon var ledare för, halvvägs in i passet. Hon körde färdigt passet och skulle "fixa skadan" genom att gå in i gymmet efter köra ett styrkepass. Det är galet.


Jag är inte alls i närheten av detta sjukliga tillstånd. När jag tränar som mest så tränar jag kanske 5-6 timmar i veckan, dvs hälften av det Marathon-Mia tränar som ändå inte fått denna diagnos. Jag ignorerar inte skador, utan vilar när det behövs. (När det är tävling kan jag glömma bort att känna efter, men ser till att återhämta mig efter). Jag håller mig till sund #kost generellt, men jag låter det inte styra hela mitt liv, eller uppta mina tankar mer än just när det är dags för matplanering en gång i veckan. Jag håller heller ingen extrem #diet utan utgår bara från sunt förnuft.


Jag såg en kommentar till programmet som fick mig att tänka till. Jag tänkte inte alls på det när jag såg programmet, men kände att kommentaren var väldigt sann.

 

Jag hoppas att det handlar om att det liksom Anorexi är svårare att upptäcka männen. Alternativt svårt att få män att ställa upp. Vad jag inte vill tro att det ären modernare form av okunskap kring kvinnors träning. Att överträning är farligare för kvinnor än för män. Förr trodde man att kvinnans livmoder skulle lossna vid löpning, varpå kvinnor inte fick tävla i längre distanser. Träning ansågs okvinnligt.


Jag är i varje fall lika oroad för män med Ortirexi som för kvinnor. Ni som låter hela ert liv styras av kost och träning, relax. Ha en avslappnad inställning till både kost och träning. Låt det inte bli det som styr hela ditt liv men välj näringstäta livsmedel generellt. 80/20 är en ganska bra regel. Missar man en träning eller stoppar i sig något onyttigt någon gång är det inte en katastrof. Man är fortfarande hälsosam. Med kunskap och lite hakuna matata så håller du dig frisk till både kropp och sinne. :)

Av Malin de Besche - 10 juni 2013 20:05

Föreställningen om att en Naprapat knäcker till ryggen lite och smärtan är över på några minuter är nu och för alltid utraderad. Efter en smärta från helvetet ligger jag nu fortfarande och kvider. Det som gör det uthärdligt är vetskapen om att det kommer att bli bättre.


Jag vaknade lika stel som de senaste mornarna men mjuknade till när jag var upper och rörde på mig. Men det räckte med en bussresa för att få mig att känna mig som 100 år igen. Jag kämpade mig till jobbetoch efter en stunds promenad började jag känna mig ok igen. Fortfarande stel och ett tryck i ryggen men mer rörlig.

Men oavsett om jag satt eller stod vid mitt höj- och sänkbara skrivbord så var det jobbigt. Satt jag gjorde det ont och stod jag blev jag trött i ryggen. Jag la mig ner ett antal gånger på vår sackosäck vi har inne på vår avdelning för att vila ryggen. Jag längtade till jag skulle få gå till Stegkliniken i Solna och träffa deras Naprapat Marcus.


Jag lånade en bil i hyfsad god tid, men kom bara någon minut innan då det var rätt svårt att få tag i parkering. Det fick bli en liten promenad. Det var ett litet litet kryp in, så jag undrade för en stund om jag kommit rätt. Men jodå, en trappa ner så var det lite mer utrymme där jag också efter lite frågor fick min behandling.


Det är tydligen muskulärt min åkomma, vilket på sätt och vis är positivt. Då riskerar jag inte diskbråck eller något annat otrevligt. Behandligen var som en massage, men långt mer djupgående och mer plågsamt. Den värsta smärtan vill jag jämföra med att föda barn. Avslutningsvis stretchade han min rygg och sätesmusklerna.

 

När jag reste mig kände jag mig en aning överkörd, men väldigt mycket lättare. Jag fick order om at ta det lungt idag, men kunde köra mycket lätt träning imorgon.  Senare i veckan kunde jag börja träna igen men undvika den tyngsta träningen. Core skulle gå bra, men inte en massa vikter.

Då jag betalat och skulle kliva utanför dörren hade himlen öppnat sig. Regnet bara öste ner. Det var fint väder när jag åkte så jag hade struntat i jackan, därför skulle jag ta mig genom regnet i vit skjorta. Inte fick jag springa heller så jag var ordentligt blöt när jag kommit tillbaka till jobbet.


Ryggen mådde inte helt toppen efter en eftermiddag vid skrivbordet. Men jag var tvungen att hinna klart med vissa saker innan jag kunde avsluta för dagen. Så när jag kom hem, la jag mig ner på golvet och vilade ryggen, medan min pappa som kommit förbi hjälpte mig att sätta upp min nya brevlåda som jag köpt.

 

Vi tog en kopp kaffe innan jag satte igång med middagen. Borsjtj, en jättegod rödbetssoppa. Medan den stod och puttra gick jag till närbutiken för att köpa bröd och creme fraiche som tillbehör till maten.

Den promenaden var inte lång, men nog så jobbig. Nu måste jag inta totalt viloläge för nu kommer det Marcus varnade för. Att det tom kunde kännas värre ett tag. Men det är ju bara för att det sedan kan bli bättre. :D

Av Malin de Besche - 7 juni 2013 20:32

Hela dagen, från det att jag klev upp i morse och sedan hela dagen gick jag och längta till att jag skulle få komma till stegkliniken. En trött rygg som plågade mig idag, gjorde att längtan blev stor, men jag kommer att få vänta ett tag till för att få ordning på den.


Under hela dagen tog jag mig lite småpromenader på kontoret. Och på lunchen tog jag och en kollega en promenad till hemköp, där han bjöd mig på glass. Ja, även jag syndar ibland, och 88:an är jag svag för.

 

Jag bullade upp sackosäcken vi har på kontoret och la mig så att ryggen kunde dras ut en aning. Och innan man vet ordet av så var klockan en bit efter tre och det var dags att ge sig av till Stegkliniken.


Grejen är den att till vardags så besvärar inte mina ben mig alls, men det var det som jag lagt tyngden på när jag beskrev mina problem för jag vill kunna komma igång med löpningen. Tjejen jag träffade var specialist på fötter och ben, men kände sig inte tillräckligt duktig på rygg. Det hon kunde konstatera (som jag sjöklv i princip redan visste) var att rygg och benproblem inte hörde ihop.

Så hon gav sig an mina ben och fötter så ska jag få gå till en naprapat på måndag.

Något som inte var någon nyhet för mig, som är lite av mitt dåliga samvete som jag antar att jag betalar för idag, är mina låga forvalv som behöver fotbäddar. Något som jag fick erfara som yngre, men hade ingen som helst lust att använde de hålfotsinlägg jag fick då.

Men de jag fick då var inte gjutna efter mina fötter och jag fick erfara att så som man byggde upp de på den tiden anser man nu är felaktigt. Oavsett om jag hade använt dem då eller inte så var det alltså dags för nya.

Jag fick ställa mig på en liten pall med spegel under. Lite intressant då jag hade kjol på mig idag. ;-)


Bilderna är inte mina, utan tagna från deras hemsida.


Mina fötter har liksom sjunkit in i hälen, hälsenan är inte rak baktill. Det hade även sjunkit in även uppepå foten.


Jag fick öven gå på ett löpband barfota för att hon skulle se hur jag belastade foten, och inte helt oväntant hade jag överpronation. Det visste jag egentligen redan när jag provade ut mina skor på Runners store.



Min "valgusbula" som jag själv kallar det (knölen vid stortån där fotleden börjar) gör att tåleden blir stel, varåp jag inte kan sätta mig på hälarna med tåna i.


fotbäddsform

Efter detta fick jag trampa i en kartong med någon smulig massa som påminner om den floristerna brukar använda för att sticka ner blommor i så de står sig länge.


När hon pressade ner min fot i formen så blev jag aldels smulig om fötterna. Det ville liksom inte lossna, så smulorna fick följa med mig hem i mina skor.


Hon berättade att de kommer att hälla gisp i formarna för att kunna få fram modeller till att skapa mina unika fotbäddar.

När man plockade bort foten från formen upplevdes fötterna som gigantiska. "Har jag verligen så stora fötter?" Visserligen var de lite svullna, men inte kan de göra sådan skillnad?!?


Fotbäddsgjutning


Detta kommer att ta upp till 2 veckor och eftersom att midsommar kommmer mitt uppe i detta så bestämde vi att jag skulle kunna hämta mina fotbäddar den 24 juni, måndagen efter midsommar.


Ska bli spännande och se om de kommer att göra någon skillnad.


Ang min "skada" så tror hon att det är löparknä, då symptomen säger det. Att det gör ont efter ca 3 kilometer och hur smärtan sträcker sig. Men jag har liksom fel utgångspunkter för smärtan. Alltså där jag säger att jag har ont, där det känns som smärtan utgår ifrån är "fel" för typiskt löparknä. Så hon tror att det kan vara en kombination av löparknä och muskelfästen och stela muskler som inte mår så bra.


Därför ska jag nu vila helt från löpning i 1,5 veckor och sedan börja lungt med löpningen. Och öka succesivt men lååångsamt. Jag ska alltså köra jogga-gå principen.

Fick lite övningar som jag kunde göra. Typ Draken, kompassen och sedan lite rörlighetsövningar som ska göras varje dag. Draken och kompassen som innebär lite styrka ska inte utföras mer än 3 gånger i veckan.


Nu är alltså första steget taget mot en hel kropp. Måndag naprapaten och sedan fotbäddarna. Så i helgen blir det lite självkurering av ryggen. Barnen får ställa upp som massörer alltså. :)


Nu ska jag gå och hänga mig.

 

För att räta ut ryggen lite. :)

Av Malin de Besche - 6 juni 2013 16:29

Löpningen har fått stå tillbaka nu även som träning. Jag kände mig så stel igår, både i ben och rygg. Att sitta på en halvdags föreläsning var inte det bästa för ryggen heller. På jobbet fick jag välja att stå och jobba, vilket i för sig är bra även utan rygg ont.


När jag kom hem kände jag mig stelare än någonsin i ryggen och i benen. Trots att jag inte direkt utfört någon aktivitet. Men att sitta mycket är rena tortyren för ryggen.

Väl hemma igen utförde jag mina övningar som jag fick av en sjukgymnast senast jag hade ryggproblem, då jag hade fått diskbuktning.

Föst skulle jag mjuka upp ryggen genom att ligga så här i 30 sekunder.

 

Sedan fick jag lägga mig ner några sekunder innan jag körde igång med mina bakåtböjningar. Likt armhävningar men med höften kvar i golvet.

   

Man ser att jag är lite stel i nedre delen av ryggen, för höften släpper lite från underlaget. Det var verkligen på tiden att kontakta Stegkliniken. Alldeles för sent såg jag att jag hade fått tid redan igår. Men jag hade inte kunnat gå i varje fall. Men jag fick ny tid redan på fredag så hjälpen är påväg.

Jag hoppas hoppas att de kan hjälpa mig med både ryggen och benet.


Jag lyckades med att få i sonen lax till middag igen. :) Gör man det bara i rätt form så går det bra. Det blev en enkel Paella med lax och räkor.

 

2 morötter, skurna i små bitar

1 rödlök, skuren i små bitar

2 vitlöksklyftor, krossade

1/2 blomkålshuvud, delad i buketter

3 msk olja

3 dl avorioris

1/2 g saffran (ett kuvert)

1/2 tsk chilipulver

2 tsk paprika pulver

1 burk körsbärstomater (400g)

6dl kokande vatten

1 1/2 tsk salt

3 dl skalade räkor

150g ugnstekt laxfilé

svartpeppar direkt ur kvarn

Fräs lök, vitlök, morätter och blomkål i olja i tjockbottnad kastrull. Tillsätt riset och kryddorna och fräs en stund till. Häll på tomater och kokande vatten och låt koka på låg värme i ca 20 minuter. Smaka av med salt och peppar och rör tillsist ner lax och räkor. Toppa ev med lite gräslök.

Av Malin de Besche - 4 juni 2013 21:00

Jag hade verkligen ställt in mig på att köra Blodomloppet. Att springa så gott det går och göra mitt bästa trots att benet och ryggen krångla. Jag satte upp mina mål och satte in siktet på mållinjen redan igår. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.


Egentligen krånglar inte ryggen alls när jag springer, men den känns när jag reser mig efter att ha suttit. Men jag har rörligheten i ryggen så det känns inte som någon upprepning av min gamla skada.

Det som spökar mest och sätter mest käppar i hjulen. Så tankarna fortsatte att svänga lite även idag, men övervägande tänkte jag allt genomföra loppet.

Då ringer telefon. Killen jag är barnvakt år hade hamnat i bråk i skolan och åkt på några sparkar. Så jag fick ta mitt pick och pack, löparkläder och nummerlapp och åka hem. Jag tänkte att jag kanske skulle hinna in till stan igen för att delta, men det var för optimistiskt.

Det hade gått bra med killen, som nog mest var sårad i själen, och som mådde bra efter att ha kommit hem och få umgås med sin syster och mina barn.


Om man ska se det positivt så kanske det var min skyddande ängel som hindrade mig från att genomföra loppet och skona min kropp. Med min tjurskallighet hade jag nog dragit på och då hade väl knäna skrikit.

Jag kollade resultatet för mina kollegor. Jag hade klarat resultatmålet är jag rätt säker på, om inte knät hade sagt ifrån totalt. Kanske tom lite bättre.


Nu har jag röjt undan alla ursäkter och skickat mail till stegkliniken. Jag måste ta tag i det här med min kropp som inte vill som jag vill. Jag hoppas att de kan hjälpa mig. En av de som jobbar där träffade jag när jag var på träningsresa i Portugal. Hon lyckades hjälpa mig med värken jag hade i bröstryggen då, så det bådar ju gott.

 

Men jag fick lite extratid som att sitta och prata med min underbara vän Ulrika, vilket inte sker allt för ofta. Hon har ju blivit löparbiten men har lite krämpor hon med. Så vi pratade om våra krämpor, kost och träning och lite andra knep för att hålla hälsan.

Av Malin de Besche - 2 juni 2013 23:20

Vissa dagar svänger så mycket fram och tillbaka att man inte är helt säker på om det är ens turdag eller ens otursdag.  Det ena avlöser det andra och vissa av saker är bra saker och andra är mindre bra. Det här var en sådan dag.


Jag vaknar med ryggont. Jag är stel och varje framåtböjning är en plåga. Tänkte inte så mycket på hurvida det var otur eller inte, men jag skulle vilja kategorisera detta som otur.

Jag gjorde lite övningar som mjukade upp ryggen en aning och det kändes bättre. Inte helt bra, men bättre - Turdag?


Jag sorterade en massa papper och lyckades lösa upp en massa saker som legat och tyngt mina axlar en del. Och det gick långt mycket lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Mer till tursidan.


Men när jag gick runt hemma så lyckades jag sparka till en spik som ständigt åker upp ur tröskeln och river upp en flisa så att det gör ont när jag går. - OTUR

Allt fixande fick mig att glömma bort tiden så det var till att stressa fram lunch. Min dotter skulle ju springa minimaran. Med lite rutin på att hantera tid med små marginaler så var vi klara för att åka så att vi skulle hinna i tid till starten. Men när det är dags att åka hittar jag inte busskortet. Tiden går och vi kommer till det läget att det inte spelar någon roll om jag skull hitta det eller inte. Vi skulle inte hinna åka kommunalt. - OTUR


Det fick bli bilen. Jag bekymrade mig för om vi skulle klara oss till bensinmacken för att tanka min torrskrapade tank och för om vi skulle hitta någon parkering inne i stan. Båda grejerna klarades av galant och utan problem. Dock var parkeringen en risk för parkeringsböter. Men det stod många där så jag chansade. - TURDAG?


Min dotter hittade sina kompisar, vi hann hämta ut hennes tröja i god tid innan start och min dotter gjorde ett lopp över förväntan. Grymt glad, trött och stolt tjej sprang in i mål på tiden 12:50 inne på Stadion, efter att ha sprungit 2310 meter.

   

Det kändes som en riktigt bra dag. Strålande sol och en kanontid som min dotter var jätteglad för. Efter målgången och lite snack med kompisarna om sina lopp skyndade vi till bilen. Inga böter, tack och lov. Och det som fick det att kännas ännu mer som en turdag var att vi kunde se en P-vakt komma gående längre bort.


När vi kom hem satte jag igång grillen och började med alla tillbehör. Vi käkade och sen åkte jag iväg och handlade. Glömde kassarna med pant, men kom ihåg kupongen med 100:- rabatt. Det får man väl säga var tur. När jag kom hem fick jag en massa barn som hjälpte mig att bära in varorna. Egna barn, killen jag är barnvakt till och grannbarnen. Tur var också att flaskan med sköljmedel höll när ett barn tappade den i backen.


När alla varor var inställde i kyl,frys och skafferi, gav jag mig ut på en löparrunda. En lite lättare på 5 kilometer. Men efter halva tiden började jag känna av knät. Jag funderar på om det är så klokt att springa på tisdag. Men jag tod mig hem igen i varje fall och då började jag känna av stället där spiken gick in.


Efter duschen så hittade jag mitt busskort! :D Så jag behöver inte ta bilen till jobbet imorgon.


Många bra saker hände, men det här med skadorna väger tungt för en otursdag. Fast å andra sidan så är det väl sviter från tidigare träningsdagar, så det är väl trots allt en turdag idag i varje fall. Synd att den är slut då.... :/

Av Malin de Besche - 21 maj 2013 22:36

Det har blivit lite omstuvning i mitt träningsprogram pga det lilla fallet för ett par dagar sen. Men det är även pga tidsbrist som jag inte riktigt kunna hålla schemat. Där jag minutiöst planerat in träning kommer det in saker emellan och spräcker schemat.


Det är galet mycket att göra på jobbet nu och jag försöker planera upp mina dagar. Men det är näst intill omöjligt då det kommer in nytt hela tiden. Mycket beror på de saker jag har fått ta över från en kollega som gått i pension.

Men jag tog mig i varje fall tiden att gå på min inbokade massagetid. Och idag fick hon ge sig an mina löparben.

Bemassage

Det var verkligen vad jag behöver. För tro det eller ej, jag kände mig lite öm efter Flexpasset igår. När det sedan var dags att åka hem kom jag inte iväg som jag önskade. Jag insåg att jag inte skulle hinna äta innan tjejernas basketträning. Men jag tänkte att jag skulle hinna laga den i varje fall.

Men på vägen hem så fick bussen problem med bromsarna så hemresan tog lite längre tid än vanligt. Så det blev bara att komma hem och vända i princip. Jag bytte om och packade basketväskan.



Eftter tjejernas basketträning så satt jag och pratade lite med 99-ornas träning om sommarträning och kommande säsong. När jag åkte därifrån för att ställa bilen vid den anläggning där min dotter tränar friidrott insåg jag att tiden hade rusat iväg. Och inte blev det bättre när jag tyckte att bilen lät konstigt. Det verkade som att hjulen var i behov av att dras åt mer. Så sagt och gjort, jag plockade upp reservhjulet, domkraften och andra verktyg för att komma åt fälgkorset så jag kunde dra åt bultarna.

När jag äntligen var redo att köra igång ett löppass var det bara 20 minuter kvar till dottern skulle sluta sin träning. Men jag kände att "den bästa träningen är den som blir av". Därför drog jag igång ett löppass som jag körde under min dotters resterande träning. GPS-klockan fick ingen kontakt (kanske pågrund av vädret, mulet) så jag fick mäta upp banan i efterhand på jogg.se


Jag sprang i ganska precis 20 minuter (20:12) och rundan resulterade i 4:05 kilometer, dvs 4:56min/kilometer i snitt. Jag måste nog planera annorlunda. Även om jag på pappret hinner köra ett ganska långt pass så blir det aldrig så. Jag kommer inte iväg från tjejernas träning så snabbt. Och allt som oftast är det något som hände som stjäl min tid. Imorgon planerar jag ett pass på Friskis efter tjejernas träning så då bara måste jag komma iväg i tid, för de tiderna kan jag ju inte justera på något sätt.

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Sök i bloggen

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Mina mål

Springa milen på 45 min .......( )

Springa halvmilen på 20 min ..( )

Springa halvmaran ..............( )

Klara 1 chin ......................( )

Klara 35 armhävningar......... (X)

Klara 50 armhävningar......... ( )

Stå på händer (minst 3 sek)....( )

Stå i plankan 7min ..............( )


Skapa flashcards