På Valborg kände jag att jag började bli lite förkyld och därefter blev det bara värre. Det har blivit en sjukdomsperiod i berg-och dalbana som har fått mig att slitas mellan hopp och förtvivlan, men framför allt tristess.

När jag vaknade första maj så rev det i mina luftrör men jag kände mig ändå hyfsat pigg. Ju längre dagen gick desto hängigare blev jag. Men jag var tvungen att ta mig en promenad för att hämta min bil som jag hade parkerat i närheten av min vän som vi firade valborg hos. Promenaden började bra även om det var lite tungt att andas. När jag kommit halvvägs så blev promenaden riktigt jobbig. Det var skönt att köra tillbaka hem.

Jag gick och la mig tidigt i hopp om att bli bättre.

Måndag: Jag vaknade tidigt med väckarklockan men stängde av den och skickade meddelande till alla som jag skulle ha möte med att jag skulle bli hemma från jobbet idag. Framåt kvällen mådde jag lite bättre då jag sovit stora delar av dagen och tänkte att jag nog skulle klara av att gå på en efterlängtad föreläsning som jag anmält mig till. När jag fått på mig alla kläder kände jag hur jag blev sämre igen. Det var bara att krypa ner i sängen igen. Men kände mig ändå tillräckligt frisk att en god natt sömn nog skulle göra susen.

Tisdag: Mitt i natten så vaknade jag att att kroppen värkte och hur febern hade stigit. Fortfarande inget snorande direkt utan det var luftrören som rev. Jag började skicka meddelanden till kollegor som jag lovat att jag skulle komma till jobbet. Jag sov hela förmiddagen och sen till eftermiddagen deltog jag i en telefonkonferens.

Onsdag: Vid det här laget hade jag gett upp att kunna arbeta något den här veckan. Rivandet i luftrören utvecklades till ren halsont, men ingen svullnad. Trots svagheten och en feber som åkt jojo så hade jag bärjat tröttna totalt på att vara sjuk. TV-programmen och filmtittandet hade blivit rutin och jag hadeblvit galet uttråkad. Men jag klarade bara inte av att göra något som krävde någon hjärnverksamhet, så jag tom började plocka undan i mitt kaos till hem. Men efter köket så var jag helt slut och fick vila lite innan jag körde hallen.

Torsdag: Piggare än alla andra dagar och det halsonda är borta. Men nu bryter förkylningen ut på riktigt, jag blir snorig. Så har jag gått hela dagen. Fortfarande med låg ork och kan inte utföra något som kräver så mycket av hjärnan.

Nästan en hel arbets- och träningsvecka har gått förlorad hittills och jag känner att jag kommer att få lägga in högväxeln nästa vecka om jag ska hinna med allt jag måste. Lite frustrerande att vara så uttråkad men ändå så utslagen att man inte orkar något. Och dessutom att ha en massa som borde göras.

Det finns de som säger att allt sker av en anledning, att det ska finnas en mening med att jag blivit sjuk. Att det då ska komma något bra utifrån detta.

Men jag ser det inte så. Jag ser det mer som att man gör det bästa av situationen. Sedan kan det vara så att det kommer någonting bra utifrån det. Jag tror att vi lägger mer fokus på att greja saker när vi har fått ett bakslag för att vi känner att vi måste och då kan det bli bättre än vad vi tidigare planerat.

Så när den här förkylningen är över så hoppas jag att jag har kraften och förmågan att lägga i högväxeln och få något bra utifrån den här veckan.