Igår var det dags att mäta min krafter i Tough Viking. Från ett lag på 5 hade vi bantats ner till 3 starka. Jag var så ruskigt nervös. Jag var nervös för att vara tvungen att bryta eller att inte klara av hindren, att jag skulle kämpa helt meningslöst. En lugn start gjorde att jag liksom "växte in" i uppgiften.

Igår kväll när jag gick och la mig skrev jag ner en lista på allt som jag skulle ha med mig så att det inte skulle vara något jag skulle ligga och tänka på när jag skulle få till den där viktiga sömnen innan en tävling.

När jag vaknade morgonen därpå så kände jag mig ganska lugn. Jag hade koll på det mesta, men gick igenom listan flera gånger så att jag verkligen inte missade något.

På väg in till Gärdet byggde jag upp en nervositet igen. Jag och min dotter (fotografen) mötte upp Jessika och hennes man (hejaklacken) i Slussen för att gemensamt åka vidare till Gärdet.

Eftersom att det är lätt att nummerlappen åker av när man kör det här loppet skulle man skriva sitt startnummer på armen med tuschpenna.

Jag var något spänd även när starten gick. I nedräkningen så sa de i högtalarna att vi skulle ta hand om varandra och att målet är att ta sig igenom loppet, inte tiden. Och det verkar som att alla eller i varje fall de flesta började med den inställningen i varje fall. Det var en mycket lugn start.

På en gång kom elden och där blev det kö. Folk tvekade när de inte såg något och det gjorde att jag lyckades trampa rätt i där det brann. Det brände till lite, men skorna klarade sig.

Kort därefter fick vi möta amerikanska fotbollsspelare. Vi 3 tog rygg på några framför vilket gjorde att man fick färre smällar.

Genom hela loppet så hjälpte vi varandra att ta oss igenom alla hinder. Lyfta dra och skapa stigbyglar med händerna för varann. Även människor som inte kände varandra hjälptes åt och ropade glada hejarop till varandra. Väldigt god stämning i banan. Nervositeten var som bortblåst.

Jag är väldigt glad över att Jessika kunde låna ut en våtdräkt till mig. För det var inte varm i isvaken, simturen och vid kustjägarna och allt vadande vid en massa hinder.

Jag kände av benet i princip hela loppet, framför allt de lite längre löpsträckorna. Men det blev som vila vid hindren eftersom att jag inte har några problem med styrkebelastning.

Något som hade skrämt mig mycket var elen. Att springa genom 10'000 volt. Och precis som jag trodde så gjorde det ont. Men det jag inte hade räknat med var smällarna på knäna. När dessa trådar träffade mina knän kändes det som att knäna drogs isär och jag kunde känna hur effekten drog genom hela kroppen upp till nacken. Väldigt obehaglig känsla. Men det var mer obehagligt än ont faktiskt. Jag såg till att skydda ansiktet när jag sprang igenom.

Det kändes så bra att komma i mål och jag är absolut taggad till att springa detta lopp igen. Men med en skadefri kropp så att jag kan dra på ordentligt.

Och jag har många fina blåmärken som kommer att påminna mig ett bra tag framöver vad jag har varit med om.

#ToughViking #Utmaning #10000volt #Löpning #Tävling