Det har varit en fantastisk helg med underbart väder och som lockar till rörelse. Man vill bara ut och njuta av solen på alla tänkbara sätt. Att lägga sig flera timmar och pressa är inte min melodi. Jag vill att det ska hända saker.

Jag gick upp ganska tidigt för att vara helg och ledig på lördagsmorgon. Det var dags för den årliga familjedagen på Skansen, där företaget jag arbetar på bjuder på en heldag. Alltid lika uppskattat av alla kollegor.

Att gå på Skansen kan vara ett rejält träningspass. Redan när man kommer innan för grindarna och tagit sig upp för första trappan, kommer en rejäl backe.

Denna backe fick jag springa ner för och ta mig upp för ytterligare en gång när jag fick ta mig ner till Entrén för att släppa in en eftersläntare till sällskapet.

Att jaga barn kan också betraktas som en form av träning. Gymmen letar ju ständigt efter nya inslag och idéer för nya pass. Det är nog bara en tidsfråga innan vi kan läsa om "Barnjakt" i progamutbudet.

Jag var väldigt mör efter den här dagen på Skansen. Konstant på fötter utom en kortis när vi åt och gassande sol som gjorde att man längtade efter skuggan. Tur att jag blev bjuden på middag. Efter maten tog jag en skön dusch och sen råkade det bli en liten rosétur med en go vän. Men jag såg till att det inte blev allt för sent då jag skulle upp och förbereda kalaset för min dotter.

Lustigt hur orken bara svingar upp när man lägger fokus på något. Jag var redo för sängen, men när min vän hörde av sig var tröttheten som bortblåst. Har man verkligen varit trött från början då kan man undra, eller är det en inbillning?

Söndag morgon och en massa förberedelser för kalaset. Städa, handla och pynta. Jag hade dels pga tidsbrist och dels på upplevd trötthet, inte gjort något nyttigare alternativ. Dotter hade önskat en glasspyramid, så det fick det bli, dekorerad med fruktsallad (får väl stå för det nyttiga i fikat)

När alla gratulanter hade lämnat kalaset, bestämde jag mig för att ta en löparrunda. Jag satte på mig löparkläder och placerade mig i soffan en stund, då jag var tvungen att vänta in min dotter som gett sig ut.

Medan jag satt där i soffan i mina löparkläder och stirrade på dumburken kom tröttheten över mig. Det var näst intill omöjligt att hålla ögonen öppna. När en blinkning tog lite längre tid än vanligt frågade sonen om inte jag skulle ge mig ut och springa. Jooo! tänkte jag.Dottern hade kommit tillbaka så jag trotsade tröttheten och reste mig bara. Här skulle det springas.

Medan jag letade hörlurar och hållare för mobilen kände jag hur jag blev allt piggare. Sen när jag skulle påbörja min löparrunda var det inget som helst motstånd.

Var lite tveksam till den planerade 9,5 km rundan, men när jag väl hade bestämt mig för att köra var det inga som helst problem. En lugn runda på 5:35tempo. Det gick hur bra som helst och jag tror att jag höll ett ganska jämnt tempo hela passet.

Innan jag hoppade i duschen förberedde jag grillen för att spara tid. När jag kommit ut och klätt mig grillade jag. Vart hade den där nästan-somna-i-soffan-tröttheten tagit vägen? Saknar den inte för då hade det inte blivit min hemagjorda potatissallad, grillad majs och ljuvligt grillade fläskfilé. Jag är bara lite nyfiken. Skönt att ha vunnit över tröttheten.