Ett abrupt uppvaknande när dottern kom in och sa att hon glömt bort tiden och att hennes träning börjar om 20 minuter. För att ta tillvara på tiden bestämde jag mig för att jag skulle passa på att springa i spåret medan hon tränade. Det gäller att vara anpassningsbar.

Jag klädde på mig för en löparrunda i soligt höstväder. Måste säga att jag lyckades bra, för det var det bästa med den här rundan, att jag inte blev för varm och inte frös.

Jag hade på mig ett par enkla löpartajts, en underställströja och en funktionsöverdragsjacka.

Men efter ca 4 kilometer händer en av de saker jag fruktar mest när jag tränar, speciellt när jag springer i spår med en massa förädiska rötter. Jag trampar snett med vänsterfoten. Den fot jag stukat flest gånger. Jag trampade försiktigt och kollade om det gick att gå på foten. Det gjorde det, men jag kände hur yrseln trängde sig på.

För varje steg jag tog snurrade det runt i huvudet på mig. Jag började fundera på om jag skulle vara tvungen att ringa någon. Men jag hade inte full koll på vart jag var, jag funderade på om hur jag skulle förklara det.

Det är ju inte till någon större hjälp för en eventuell hjälte och säga att man är i skogen, på en stig.

Det svarnade för mig, bara för någon sekund, men ändå så att det kändes obehagligt. Men jag fortsatte att röra mig för att komma hemåt. Hittade en skylt som fick mig att förstå att jag hade 2 kilometer kvar till jag skulle vara ute ur skogen.

Plötsligt var all yrsel borta och jag började jogga lite smått. Det kändes som att jag hade hankat mig fram i evigheter och nu ville jag hem. Det kändes bättre och bättre och jag började springa på. Då trampar jag snett med högerfoten istället. På en tiondels sekund hinner jag tänka, helvete, men inser snabbt att det var så pass lite att det bara var att fortsätta. Jag behövde inte ens stanna till.

När jag kom fram till friidrottsarenan där min dotter tränade började jag känna av vänsterfoten igen. Jag hade ingenting att linda med. Så då tog jag telefonhållaren jag hade runt armen och drog den runt ankeln.

Man tager vad man haver som man brukar säga. När jag fått på mig överdragskläderna så var dottern fördig med sin träning och vi kunde åka hem.

Efter en skön dusch lindade jag foten igen, fast med en riktig linda. Och jag hoppas hoppas att detta är något som jag inte kännder av imorgon. Jag vill kunna börja med rehab och stärka fötterna så snart som möjligt. Vill verkligen inte att detta ska hålla mig tillbaka nu när motivationen äntligen börjar infinna sig på riktgit igen.

Kollade datat som sparats i min GPS-klocka och såg att den där sträckan som jag promenerade och kände mig yr, var mindre än en minut. Det som kändes som flera. Och sen insåg jag att jag inte var så himla lost som jag trodde heller. Kollar man på kartan så ser det inte så förvirrat ut.