Firandet av Svenska nationaldagen är allt lite blygsam än så länge i det här landet. Det har blivit ännu en röd dag. Förhoppningsvis leder det inom ett par år till ett riktigt firande i de svenska hemmen. Är inte något gott föredöme själv, men flaggan är i varje satt på väggen.

Detta är något jag upprepar varje år, att Svenska nationaldagen borde firas mer. Men är väldigt dålig på det själv. Jag har uppmärksammat dagen även om det varit en aning blygsamt.

Så här tillbringade jag den Svenska nationaldagen:

Upp ganska tidigt och äta frukost för att sedan gå ner till IP för att kolla på min dotter när hon genomförde sin första utomhus tävling i friidrott.

Eftersom att tävlingen var så nära kunde vi promenera dit. Jag packade väskan med drickyoghurt, banan och en termos kaffe. Sedan var jag redo för att heja på min dotter. Hon skulle delta i 3 grenar. Diskus, kula och 80 meter.

Det blev ingen pallplats, men hon gjorde ändå riktigt bra ifrån sig. Ett diskuskast såg man skulle ha blivit riktigt långt om hon inte fått in diskusen i regeln. Lite för snäv alltså, men man såg på hur den flög att den hade kunnat komma iväg långt.

När hon stötte kula kom hon som längst över 8 meter, men hon glömde av sig och klev ur ringen framåt, vilket därför blev övertramp. Eftersom att kulan drog ut på tiden fick hon springa till startblocken och fick ingen riktig chans att ställa in blocket, så hon var inte så nöjd med starten.

Med lite finjustering på de olika grnarna kommer hon att få riktigt bra resultat i kommande tävlingar.

När vi kom hem gjorde jag en pastasås på tonfisk, spenat, vitlök, chili och creme fraiche. Och salt och peppar såklart.

Efter luchen tog jag och sonen en promenad för att köpa glass. Men när vi kom fram efter drygt 4 kilometers promenad såg vi att de endast tog konatanter. Så det var bara att knalla tillbaka utan glass. Fast vi stannade till på en ica på vägen och köpte en varsinn dricka istället.

  Dottern hade åkt in på bio med en kompis (hur hon nu kunde få den idén när det var så fint väder) så jag och sonen åkte själva till en av mina bästa vänner för att grilla med henne och hennes familj. Lite förändring i min matplanering, men det kändes mer rätt att äta tillsammans med goda vänner för att få det lite festligare på Sveriges nationaldag.

Lungt firande, men ändock ett firande. Nästa år är nationaldagen på en fredag. Inga ursäkter för ett gigantiskt firande av du gamla du fria...

Löpningen har fått stå tillbaka nu även som träning. Jag kände mig så stel igår, både i ben och rygg. Att sitta på en halvdags föreläsning var inte det bästa för ryggen heller. På jobbet fick jag välja att stå och jobba, vilket i för sig är bra även utan rygg ont.

När jag kom hem kände jag mig stelare än någonsin i ryggen och i benen. Trots att jag inte direkt utfört någon aktivitet. Men att sitta mycket är rena tortyren för ryggen.

Väl hemma igen utförde jag mina övningar som jag fick av en sjukgymnast senast jag hade ryggproblem, då jag hade fått diskbuktning.

Föst skulle jag mjuka upp ryggen genom att ligga så här i 30 sekunder.

Sedan fick jag lägga mig ner några sekunder innan jag körde igång med mina bakåtböjningar. Likt armhävningar men med höften kvar i golvet.

Man ser att jag är lite stel i nedre delen av ryggen, för höften släpper lite från underlaget. Det var verkligen på tiden att kontakta Stegkliniken. Alldeles för sent såg jag att jag hade fått tid redan igår. Men jag hade inte kunnat gå i varje fall. Men jag fick ny tid redan på fredag så hjälpen är påväg.

Jag hoppas hoppas att de kan hjälpa mig med både ryggen och benet.

Jag lyckades med att få i sonen lax till middag igen. :) Gör man det bara i rätt form så går det bra. Det blev en enkel Paella med lax och räkor.

2 morötter, skurna i små bitar

1 rödlök, skuren i små bitar

2 vitlöksklyftor, krossade

1/2 blomkålshuvud, delad i buketter

3 msk olja

3 dl avorioris

1/2 g saffran (ett kuvert)

1/2 tsk chilipulver

2 tsk paprika pulver

1 burk körsbärstomater (400g)

6dl kokande vatten

1 1/2 tsk salt

3 dl skalade räkor

150g ugnstekt laxfilé

svartpeppar direkt ur kvarn

Fräs lök, vitlök, morätter och blomkål i olja i tjockbottnad kastrull. Tillsätt riset och kryddorna och fräs en stund till. Häll på tomater och kokande vatten och låt koka på låg värme i ca 20 minuter. Smaka av med salt och peppar och rör tillsist ner lax och räkor. Toppa ev med lite gräslök.

Jag fick tillfälle att följa med på en föresläsning om positivt tänkande och hur man blir en vinnare. Många saker bekräftar det man redan vet, men jag fick reda på en del nytt och fascinerande fakta. Det blev tydligt hur viktigt det är med hur ett budkap läggs fram.

Det var ett event med 3 förleläsare som skulle på olika sätt föra fram sitt budskap om framgång och utveckling. Moderator var Maria Akraka.

Första föreläsaren var Hans Rosling, professor i internationell hälsa. Han var även en av grundarna till Läkare utan gränser  i Sverigesektionen. Att en professor kan få statitistik att bli så rolig att lyssna på var fascinerande i sig. Men något som var riktigt intressant var att höra hur utvecklingen skett i världen och hur det påverkar hälsan. Ju fler barn som överlever sin barndom, desto färre barn föder man per kvinna. På bilderna som han pratade till kunde man se hur alla världesdelarna möts i sin utveckling. Det är i princip Afrika som ligger efter. Man kan se hur hela världen följer samma utveckling, man bara startar vid olika tidpunkter.

Något annat som också är fascinerande är hur bra man kunnat "gissa" på hur stor befolkningen är i framtiden, sedan1958 när man startade att mäta befolkningsmängden.

Man kan läsa mer om hans forskning här.

Efter honom kom Olof Röhler en gammal elitspelare i bordtennis som numer är en professionell föredragshållare i motivation och om att sätta upp mål. Ännu en fantasistisk föredragshållare som pratade om hur man blir en vinnare, att man skapar sin egna framgång.

Det var ett par saker han sa som jag fastnade för.

En vinnare ger sig inte. En vinnare tar sig ur motgången. Även motgångar har ett värde.

Det är inte det att du har mycket att göra som får dig stressad. Det är tankarna på allt du har att göra som stressar. Stressa inte upp dig i onödan, huhåll med energin.

Han gav oss också ett verktyg att tillgå när vi har mycket att tänka på och behöver göra oss medveten om nuet.

Om du tänker på något du ser och sen

tänker på något du hör och till sist

tänker efter vad du känner (tex handen mot benet)

Då är det ganska omöjligt att samtidigt tänka på något som oroar i framtiden eller gräma sig över något som varit.

Det är han som skrivit boken "Det blir alltid som man tänkt sig" som jag har funderat på att köpa.

Därefter kom Jesper Parnevik. Det var hans första föredrag och det var inte alls lika lätt att lyssna på honom. Hans fördrag handlade mycket om hur han tänkte vid olika hål, hur han skulle slå. Han vågade chansa som gjorde att han gjorde bättre ifrån sig än han själv tom hade räknat med. Det var ganska kul föredrag men för lite om hans motgångar kan jag tycka. Att han nådde världstoppen visste man redan.

Hur som helst så var budskapet från hela föreläsningen att om man tänker positivt, inte ger upp och vågar chansa så når man framgång.

Jag hade verkligen ställt in mig på att köra Blodomloppet. Att springa så gott det går och göra mitt bästa trots att benet och ryggen krångla. Jag satte upp mina mål och satte in siktet på mållinjen redan igår. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Egentligen krånglar inte ryggen alls när jag springer, men den känns när jag reser mig efter att ha suttit. Men jag har rörligheten i ryggen så det känns inte som någon upprepning av min gamla skada.

Det som spökar mest och sätter mest käppar i hjulen. Så tankarna fortsatte att svänga lite även idag, men övervägande tänkte jag allt genomföra loppet.

Då ringer telefon. Killen jag är barnvakt år hade hamnat i bråk i skolan och åkt på några sparkar. Så jag fick ta mitt pick och pack, löparkläder och nummerlapp och åka hem. Jag tänkte att jag kanske skulle hinna in till stan igen för att delta, men det var för optimistiskt.

Det hade gått bra med killen, som nog mest var sårad i själen, och som mådde bra efter att ha kommit hem och få umgås med sin syster och mina barn.

Om man ska se det positivt så kanske det var min skyddande ängel som hindrade mig från att genomföra loppet och skona min kropp. Med min tjurskallighet hade jag nog dragit på och då hade väl knäna skrikit.

Jag kollade resultatet för mina kollegor. Jag hade klarat resultatmålet är jag rätt säker på, om inte knät hade sagt ifrån totalt. Kanske tom lite bättre.

Nu har jag röjt undan alla ursäkter och skickat mail till stegkliniken. Jag måste ta tag i det här med min kropp som inte vill som jag vill. Jag hoppas att de kan hjälpa mig. En av de som jobbar där träffade jag när jag var på träningsresa i Portugal. Hon lyckades hjälpa mig med värken jag hade i bröstryggen då, så det bådar ju gott.

Men jag fick lite extratid som att sitta och prata med min underbara vän Ulrika, vilket inte sker allt för ofta. Hon har ju blivit löparbiten men har lite krämpor hon med. Så vi pratade om våra krämpor, kost och träning och lite andra knep för att hålla hälsan.

Känslorna inför morgondagens lopp har verkligen svängt fram och tillbaka. Ska jag delta eller ska jag spara på kroppen? Mina knän som spökar och ryggen som inte är på topp. Men jag tycker inte om att ge upp när jag bestämt mig för något.

Efter träningen igår när jag kände av knäna trots en ganska kort runda, kändes det inte alls kul. Jag höll inte speciellt högt tempo men när jag kom in på löparbanan på IP så kom känningarna.

Och de senaste dagarna har ryggen kommit med lite krämpor. Men allt känns trots allt som muskulärt så med lite stretching hoppas jag på att jag ska vara brukbar imorgon.

Många skulle nog kalla mig idiot som ens planerar att genomföra loppet men jag vill inte ge upp. Men jag får nog sänka kraven lite. När jag läste i min bok "103 mentala metoder" fick jag lära mig att man ska sätta upp 3 typer av mål inför varje tävling.

Resultatmål: Jag planerar att komma i topp 4 av mina kollegor

Prestationsmål: Målet är att komma under 50, dvs springa på bättre tid än under premiärmilen

Känslomål: Känna att jag genomfört ett bra lopp

Det är svåra mål med tanke på hur min kropp mår. Men jag vill ju ändå utmanas. Jag stävar efter att klara 3 av 3 mål, men annars bara nå så många mål som möjligt. Frågan är om man kommer att kunna nå känslomålet om man misslyckas totalt med de 2 andra. Hade rygg och knän varit bättre hade målen varit mer hårt satta men nu är de lite lägre.

Jag hade funderingar på att spela basket idag med divsion 2 tjejerna som kommit in i klubben. Men jag valde att ta det lungt och ladda till imorgon, spara på kroppen. Så när jag kom hem satte jag igång med middagen i lugn och ro. Fick ett extrabarn till idag. Extrabarnen och dottern var och badade medan jag lagade mat. Idag skulle det bli libanesiska järpar med rostad paprika med bulgur och tsatziki. Jag började med att fixa kryddblandningen till järparna. Av blandnigen tog jag sedan en matsked.

Kryddblandingen består av:

1/2 tsk malen vitpeppar

1 tsk muskotnöt

2 tsk malen kryddnejlika

2 1/2 tsk malen kardemumma

2 1/2 tsk malen kanel

3 tsk spiskummin

3 tsk malen ingefära

Det som var kvar av kryddplandningen när jag blandat det med köttfärsen la jag i en burk för att använda vid annat tillfälle.

I övrigt i järparna hade jag 650g nötfärs, 2 gula lökar och 2/3 tsk salt. Innan jag formade järparna och stekte fick färsen vila en stund och dra åt sig alla kryddor.

Jag tycker att det blev riktigt bra. Paprikorna gick dock inte hem hos barnen. Receptet jag inspirerades av hade varken bulgur eller tsatziki, men jag tror att det är en bättre uppladdning inför imorgon om man tillsätter detta. Plus att det går hem mer hos barnen.

Lite just dance med barnen och faktiskt en stunds TV-tittande på Biggest Looser. Shit vad de har kämpat väl och snart är det final. Idag var det ett sådant där snyftprogram när de fick träffa sina nära och kära.

Vissa dagar svänger så mycket fram och tillbaka att man inte är helt säker på om det är ens turdag eller ens otursdag.  Det ena avlöser det andra och vissa av saker är bra saker och andra är mindre bra. Det här var en sådan dag.

Jag vaknar med ryggont. Jag är stel och varje framåtböjning är en plåga. Tänkte inte så mycket på hurvida det var otur eller inte, men jag skulle vilja kategorisera detta som otur.

Jag gjorde lite övningar som mjukade upp ryggen en aning och det kändes bättre. Inte helt bra, men bättre - Turdag?

Jag sorterade en massa papper och lyckades lösa upp en massa saker som legat och tyngt mina axlar en del. Och det gick långt mycket lättare än vad jag trodde att det skulle göra. Mer till tursidan.

Men när jag gick runt hemma så lyckades jag sparka till en spik som ständigt åker upp ur tröskeln och river upp en flisa så att det gör ont när jag går. - OTUR

Allt fixande fick mig att glömma bort tiden så det var till att stressa fram lunch. Min dotter skulle ju springa minimaran. Med lite rutin på att hantera tid med små marginaler så var vi klara för att åka så att vi skulle hinna i tid till starten. Men när det är dags att åka hittar jag inte busskortet. Tiden går och vi kommer till det läget att det inte spelar någon roll om jag skull hitta det eller inte. Vi skulle inte hinna åka kommunalt. - OTUR

Det fick bli bilen. Jag bekymrade mig för om vi skulle klara oss till bensinmacken för att tanka min torrskrapade tank och för om vi skulle hitta någon parkering inne i stan. Båda grejerna klarades av galant och utan problem. Dock var parkeringen en risk för parkeringsböter. Men det stod många där så jag chansade. - TURDAG?

Min dotter hittade sina kompisar, vi hann hämta ut hennes tröja i god tid innan start och min dotter gjorde ett lopp över förväntan. Grymt glad, trött och stolt tjej sprang in i mål på tiden 12:50 inne på Stadion, efter att ha sprungit 2310 meter.

Det kändes som en riktigt bra dag. Strålande sol och en kanontid som min dotter var jätteglad för. Efter målgången och lite snack med kompisarna om sina lopp skyndade vi till bilen. Inga böter, tack och lov. Och det som fick det att kännas ännu mer som en turdag var att vi kunde se en P-vakt komma gående längre bort.

När vi kom hem satte jag igång grillen och började med alla tillbehör. Vi käkade och sen åkte jag iväg och handlade. Glömde kassarna med pant, men kom ihåg kupongen med 100:- rabatt. Det får man väl säga var tur. När jag kom hem fick jag en massa barn som hjälpte mig att bära in varorna. Egna barn, killen jag är barnvakt till och grannbarnen. Tur var också att flaskan med sköljmedel höll när ett barn tappade den i backen.

När alla varor var inställde i kyl,frys och skafferi, gav jag mig ut på en löparrunda. En lite lättare på 5 kilometer. Men efter halva tiden började jag känna av knät. Jag funderar på om det är så klokt att springa på tisdag. Men jag tod mig hem igen i varje fall och då började jag känna av stället där spiken gick in.

Efter duschen så hittade jag mitt busskort! :D Så jag behöver inte ta bilen till jobbet imorgon.

Många bra saker hände, men det här med skadorna väger tungt för en otursdag. Fast å andra sidan så är det väl sviter från tidigare träningsdagar, så det är väl trots allt en turdag idag i varje fall. Synd att den är slut då.... :/

Jag har haft funderingar på att springa Stockholm Marathon, men tänkt att det är nog bättre att ge sig på en halv mara först. Ska jag springa Marathon så känner jag att jag måste veta att jag klarar av att fullfölja det. Och jag känner mig ganska nöjd med det.

Vaknade ganska tidigt för att väcka dottern som skulle på friidrottsträning. Idag var jag ingen curlingförälder utan hon fick ta sig dit själv, för jag skulle till Friskis och gå på Cirkegym.

Äntligen hade jag så pass god tid på mig att jag kunde ta mig dit till fots. Lite småspringa blev det allt för att hinna den där kvarten innan passet börjar. Gymmen är verkligen inte utformade för oss med lite tid och som spelar på minuter. Tanken är god, att man ska ta sig tiden, se det som egentid och att det ska vara njutbart. Men verkligheten är oftast en annan för mig. Men idag som sagt var det lungt.

Var lite sur på mig själv eftersom att jag glömt mitt presentkort som jag fick för ha deltagit i UTMANINGEN. Men det löste sig i varje fall. De bockade bara av mig i listan och gav mig min belöning.

En skopåse och en funktionströja. Jag hade hoppats på en mindre skrikig färg men meningen är tydligen att man ska synas ordentligt när man tränar.

Dagens pass på Cirkelgymmet var som vanligt maskinerna och de fria övningarna var:

Armhävning med en hand på stepbräda och sedan vandra över för belasta andra sidan     

Propellern (Liggandes på magen och föra en vikt över ryggen och framför kroppen)

Stående på en bounceball köra övningar för bröst och axlar med hantlar.

Knäböj med skivstång med smalt grepp framför kroppen och dra upp till hakan

Rygglyft med vikt

Knäböj med skivstång vid nacken och lyft över huvudet i upprätt läge  

Bålvridning med medicinboll (bilden visar skivstångsvikt)

Knäböj med medicinboll

Lite lugnare löpning i helgen sen för att ladda inför tisdagens lopp - Bellmansstafetten. Så ett Marathon för mig idag hade inte varit någon bra uppladdning tror jag. Men imorgon ska min dotter få kämpa på då hon ska springa Minimaran.