Jag tittar inte mycket på TV, men jag hade planerat in lite TV-tid idag för att kolla på 3:ans dokumentär om överträning. "Motionärer som tränar hårdare än eliten" var programmets titel. Intressant titel i lilla landet lagom.

Jag får ofta kommentarer om att jag tränar mycket och nu när jag är skadad så finns de människor som är snabba med att säga att jag har tränat för mycket. Ville gärna förekomma dessa kommentarer genom att se den dokumentär som säkerligen kommer att diskuteras framöver bland vänner, kollegor och familj.

Det verkar vara så många som allt eller inget, svart eller vit, trots att vi lever i ett land som är kända för att vara "lagom". Pratar man om ett livsmedel som visar sig vara nyttig, tror många att man ska lägga stor vikt vid just det livsmedlet i sin kost. Detsamma om någon forskat fram att det är något som visat negativa effekter tar man bort det  helt från kosten. Man missar nyanserna.

Just det här handlade kvällens dokumentär om, fast gällande träning. Man fick se människor som tränade 10-12 timmar i veckan, ibland mer. Eftersom att de är "motionärer" med vanliga jobb så var de tvugna att lägga in morgonträning, lunchpass och kvällspass. Man fick bekanta sig med Lotta som fick diagnosen #Ortorexi. Det sjukliga beteendet har likheter med Anorexi, men är ännu svårare att upptäcka då det handlar om överträning och att äta hälsosamt. Dvs till synes så som vi alla uppmanas att leva. Men i det här fallet har det gått för långt, så långt att det blir ett sjukligt beteende. Första gången jag hörde talas om Ortorexi var fär några månader sen när jag läste om det i Fitness Lifestyle. Visste inte alls att man kunde uppnå ett sjukligt tillstånd i att leva sunt.

Lotta var så insnuvad i sin träning att hon trodde att hon kunde "träna bort" sin muskelbristning. Hon fick en muskelbristning under ett pass som hon var ledare för, halvvägs in i passet. Hon körde färdigt passet och skulle "fixa skadan" genom att gå in i gymmet efter köra ett styrkepass. Det är galet.

Jag är inte alls i närheten av detta sjukliga tillstånd. När jag tränar som mest så tränar jag kanske 5-6 timmar i veckan, dvs hälften av det Marathon-Mia tränar som ändå inte fått denna diagnos. Jag ignorerar inte skador, utan vilar när det behövs. (När det är tävling kan jag glömma bort att känna efter, men ser till att återhämta mig efter). Jag håller mig till sund #kost generellt, men jag låter det inte styra hela mitt liv, eller uppta mina tankar mer än just när det är dags för matplanering en gång i veckan. Jag håller heller ingen extrem #diet utan utgår bara från sunt förnuft.

Jag såg en kommentar till programmet som fick mig att tänka till. Jag tänkte inte alls på det när jag såg programmet, men kände att kommentaren var väldigt sann.

Jag hoppas att det handlar om att det liksom Anorexi är svårare att upptäcka männen. Alternativt svårt att få män att ställa upp. Vad jag inte vill tro att det ären modernare form av okunskap kring kvinnors träning. Att överträning är farligare för kvinnor än för män. Förr trodde man att kvinnans livmoder skulle lossna vid löpning, varpå kvinnor inte fick tävla i längre distanser. Träning ansågs okvinnligt.

Jag är i varje fall lika oroad för män med Ortirexi som för kvinnor. Ni som låter hela ert liv styras av kost och träning, relax. Ha en avslappnad inställning till både kost och träning. Låt det inte bli det som styr hela ditt liv men välj näringstäta livsmedel generellt. 80/20 är en ganska bra regel. Missar man en träning eller stoppar i sig något onyttigt någon gång är det inte en katastrof. Man är fortfarande hälsosam. Med kunskap och lite hakuna matata så håller du dig frisk till både kropp och sinne. :)

Föreställningen om att en Naprapat knäcker till ryggen lite och smärtan är över på några minuter är nu och för alltid utraderad. Efter en smärta från helvetet ligger jag nu fortfarande och kvider. Det som gör det uthärdligt är vetskapen om att det kommer att bli bättre.

Jag vaknade lika stel som de senaste mornarna men mjuknade till när jag var upper och rörde på mig. Men det räckte med en bussresa för att få mig att känna mig som 100 år igen. Jag kämpade mig till jobbetoch efter en stunds promenad började jag känna mig ok igen. Fortfarande stel och ett tryck i ryggen men mer rörlig.

Men oavsett om jag satt eller stod vid mitt höj- och sänkbara skrivbord så var det jobbigt. Satt jag gjorde det ont och stod jag blev jag trött i ryggen. Jag la mig ner ett antal gånger på vår sackosäck vi har inne på vår avdelning för att vila ryggen. Jag längtade till jag skulle få gå till Stegkliniken i Solna och träffa deras Naprapat Marcus.

Jag lånade en bil i hyfsad god tid, men kom bara någon minut innan då det var rätt svårt att få tag i parkering. Det fick bli en liten promenad. Det var ett litet litet kryp in, så jag undrade för en stund om jag kommit rätt. Men jodå, en trappa ner så var det lite mer utrymme där jag också efter lite frågor fick min behandling.

Det är tydligen muskulärt min åkomma, vilket på sätt och vis är positivt. Då riskerar jag inte diskbråck eller något annat otrevligt. Behandligen var som en massage, men långt mer djupgående och mer plågsamt. Den värsta smärtan vill jag jämföra med att föda barn. Avslutningsvis stretchade han min rygg och sätesmusklerna.

När jag reste mig kände jag mig en aning överkörd, men väldigt mycket lättare. Jag fick order om at ta det lungt idag, men kunde köra mycket lätt träning imorgon.  Senare i veckan kunde jag börja träna igen men undvika den tyngsta träningen. Core skulle gå bra, men inte en massa vikter.

Då jag betalat och skulle kliva utanför dörren hade himlen öppnat sig. Regnet bara öste ner. Det var fint väder när jag åkte så jag hade struntat i jackan, därför skulle jag ta mig genom regnet i vit skjorta. Inte fick jag springa heller så jag var ordentligt blöt när jag kommit tillbaka till jobbet.

Ryggen mådde inte helt toppen efter en eftermiddag vid skrivbordet. Men jag var tvungen att hinna klart med vissa saker innan jag kunde avsluta för dagen. Så när jag kom hem, la jag mig ner på golvet och vilade ryggen, medan min pappa som kommit förbi hjälpte mig att sätta upp min nya brevlåda som jag köpt.

Vi tog en kopp kaffe innan jag satte igång med middagen. Borsjtj, en jättegod rödbetssoppa. Medan den stod och puttra gick jag till närbutiken för att köpa bröd och creme fraiche som tillbehör till maten.

Den promenaden var inte lång, men nog så jobbig. Nu måste jag inta totalt viloläge för nu kommer det Marcus varnade för. Att det tom kunde kännas värre ett tag. Men det är ju bara för att det sedan kan bli bättre. :D