Jag hade verkligen ställt in mig på att köra Blodomloppet. Att springa så gott det går och göra mitt bästa trots att benet och ryggen krångla. Jag satte upp mina mål och satte in siktet på mållinjen redan igår. Men det blir inte alltid som man tänkt sig.

Egentligen krånglar inte ryggen alls när jag springer, men den känns när jag reser mig efter att ha suttit. Men jag har rörligheten i ryggen så det känns inte som någon upprepning av min gamla skada.

Det som spökar mest och sätter mest käppar i hjulen. Så tankarna fortsatte att svänga lite även idag, men övervägande tänkte jag allt genomföra loppet.

Då ringer telefon. Killen jag är barnvakt år hade hamnat i bråk i skolan och åkt på några sparkar. Så jag fick ta mitt pick och pack, löparkläder och nummerlapp och åka hem. Jag tänkte att jag kanske skulle hinna in till stan igen för att delta, men det var för optimistiskt.

Det hade gått bra med killen, som nog mest var sårad i själen, och som mådde bra efter att ha kommit hem och få umgås med sin syster och mina barn.

Om man ska se det positivt så kanske det var min skyddande ängel som hindrade mig från att genomföra loppet och skona min kropp. Med min tjurskallighet hade jag nog dragit på och då hade väl knäna skrikit.

Jag kollade resultatet för mina kollegor. Jag hade klarat resultatmålet är jag rätt säker på, om inte knät hade sagt ifrån totalt. Kanske tom lite bättre.

Nu har jag röjt undan alla ursäkter och skickat mail till stegkliniken. Jag måste ta tag i det här med min kropp som inte vill som jag vill. Jag hoppas att de kan hjälpa mig. En av de som jobbar där träffade jag när jag var på träningsresa i Portugal. Hon lyckades hjälpa mig med värken jag hade i bröstryggen då, så det bådar ju gott.

Men jag fick lite extratid som att sitta och prata med min underbara vän Ulrika, vilket inte sker allt för ofta. Hon har ju blivit löparbiten men har lite krämpor hon med. Så vi pratade om våra krämpor, kost och träning och lite andra knep för att hålla hälsan.