Smärtan av träningsvärk har plågat mig i ett par dagar nu. Jag har upptäckt hur mycket trappar det finns i Stockholm och hur omstämdigt det kan vara att inte kunna gå i trappor. Men dag fyra känns det redan bättre.

Tisdagens aktivitet var garanterat starten för min enorma träningsvärk som jag haft i några dagar nu. Kände inte av det så mycket dagen efter när jag körde löpningen (Löpning cross). Men det var på torsdagen som jag fick känna på hur det är att vara delvis rörelsehindrad.

Jag skulle inte till kontoret direkt på morgonen utan skulle ut och röra mig på Stockholms gator. Galet många ställen som man måste gå ganska många omvägar om man inte ville gå i trappor. Nu kunde jag gå i trappor, det var bara väldigt plågsamt, så jag tog mig upp och ner för dessa trappor. För vissa ställen fanns det inte ens ett alternativ, inte ens med omväg. Eller som i Gullmarsplan ner till perongen är enda alternativet en hiss med frän urinlukt. Då känns smärtan bättre.

På fredagen fortsatte plågan. Det var lite jobbigt när jag skulle kliva av bussen, komma ner till pendeltågsperongen och när jag skulle gå nerför den långa backen från tåget. När jag sedan skulle hem fick jag skjuts av en kollega som tyckte synd om mig att jag hade så svårt att gå.

Idag känns det mycket bättre. Jag känner fortfarande av träningsvärken, men det är inte plågsamt att gå ner för trappor. Tog mig en liten morgonpromenad i morse som inkluderade att gå både uppför och nerför trappor och det kändes helt ok.

Jag är oerhört glad och tacksam att jag bara varit tillfälligt "rörelsehindrad". Är riktgit imponerad av er som lever med ert rörelsehinder varje dag och som inte har det temporärt. Stockholm kan helt klart bli bättre med framkomligheten för er.