Vilodag igår, ivarje fall från träningen. Så idag är jag redo att ta i på basketträningen. Jag jobbade hemma idag, vilket i sig gör att man blir ganska seg. Därför ska det bli skönt att få röra lite på sig om ett par timmar. Men innan dess blir det nytt försök med föräldrarmöte i min lilla basketgrupp.

Det är någontin som händer med kroppen när man inte är ute något i friska luften på hela dagen. Jag var en vända till brevlådan, men inte mer än så. Känner mig lite tung i huvet.

Men det är fantastiskt bra att jag kan jobba hemma ibland. Jag kan påbörja middagen medan jag jobbar och slipper stressa.

Ska snart sätta mig ner och äta och sen bär det av till baskettruppen för ett föräldrarmöte. Hoppas att fler har blivit friska den här gången. Vi måste ju prata om hur vi ska göra med cupen som kommer framåt våren som vi åker på varje år. Jag har sett till att ha en vikarie för träningen.

Efter det mötet ilar jag iväg till min egna träning. Och då måste jag ta och springa av mig all den här segheten som satt sig i min kropp idag.

Kommer att vara hemma först framåt 21:30-22:00. Då blir det en kopp te och sen bums i säng tror jag.

När man blir förälder startar man processen för konstant dåligt samvete. Man jobbar en massa för att få en ekonomi som räcker till att kunna ge barnen det man själv hade, eller som man aldrig fick. Då gnager det på samvetet att man inte har den där kvalitetstiden med sina barn. Så man lägger ner all sin fritid på barnen, då kommer det dåliga samvetet för att man inte ägnar sig åt träning, vänner och sina drömmar.

Ska det verkligen vara så att man konstanst ska ha dåligt samvete? Det har skrivits i tidningar, man får höra det av vänner och bekanta att samvetet får sig en törn när de hör "hur mycket man tränar". Dessa människor uppmanar alla träningsfreaks, elitmotionärer och hurtbullar att inte skylta med sina resultat i sociala medier.

Ska jag som haft dåligt samvete för att jag inte kunde gå ner i tid när barnen var små, nu ha dåligt samvete för att jag prioriterar mig själv? Med träningen får jag mer ork och en glädje i livet som ger en drivkraft att kämpa med vardagen. Att berätta om träning och resultat driver en att faktistk hålla sig till planen.

Undrar vad reaktionen skulle vara om jag, när barnen gick på dagis, sa till föräldrar som hämtade sina barn tidigt att sluta göra det så uppenbart. Kanske komma och lämna dem igen efter ett tag så att jag slapp leva med att jag hämtade mitt barn så sent, i jämförelse till andra. Bara för att visa en medmänniska lite hänsyn.

Jag jobbade ju heltid för att kunna ge mina barn ett gott liv, det var ju inte för egen skull. Det var inte för att jag tyckte att det var jobbigt att umgås med mina barn.

Just nu gnager det lite hos mig att jag inte grävt mer, gjort mer research kring skolarna jag ska välja till mina barn. Och framför allt, har jag kollat in tillräckligt många? Jag har inte hunnit med alla öppna hus och informationsmöten. Men om man tänker efter. Ser man verkligen hur ett läsår ska bli genom ett öppet hus? Visar skolan upp hur den vardagligt är, eller så som skolan vill att den ska uppfattas? Skolor lockar med macbook, Ipad eller en PC. Ska det vara avgörande för vilken skola man väljer? Det är ju helt klart det som lockar barnen.

Men faktum är att alla har 24 timmar på dygnet, varken mer eller mindre. Det handlar om hur man prioriterar och disponerar sin tid. Man får fundera på vad som är viktigt för en och vad man vill ska ligga på eget ansvar och vad som kan och kommer att utföras av andra. Handlar det om att man vill eller "måste" ha kontrollen som gör att man försöker hinna med allt?

Hur jag disponerar min tid, och vad jag prioriterar, kan ingen annan säga vad som är rätt eller fel. Det är jag som bestämmer hur min tid ska fördelas och vad som är värt att lägga tid på.

Lite koll på pedagogisk filosofi på de skolor som är aktuella, men jag vet inte om jag har tillräcklig grund för att välja rätt skola. Samvetet ja....har jag gjort tillräckligt för att välja rätt skola?

Men om jag verkligen gjort allt och ändå väljer "fel", hur kommer det att kännas då?

Nä, jag tror att jag skiter i det där med dåligt samvete. Jag har gjort mitt bästa för att ge mina barn en god uppväxt och göra dem till goda medmänniskor. De borde ju få ett bra liv oavsett vilken skola vi väljer. Visst kan man alltid göra saker ännu bättre, det kan väl våra mobiltelefontillverkare knäppa Graham Bell på näsan.

Att gnälla på andra som prioriterar något som du har dåligt samvete för leder ju inte till något konstruktivt. Att påstå att det inte är schyst mot alla som "inte har tid att träna" tar bara inte tag i sitt liv. Det är väl bättre fundera på om man vill prioritera annorlunda. Och vill man inte det så säger man inte att man inte har tid. Man får säga "jag prioriterar annorlunda" :)

Laget kommunicerar via en Facebbokgrupp om vi dyker upp på träningen eller inte. Den här måndagens skulle vi rätt många. Såg fram emot en tuff basketträning. Men sedan dyker det upp ett meddelande om att skolan ska byta ut korguppsättningen till hissar, så de hade klippt av linorna och ställt in några liftar. Det skulle inte gå att köra en vettig basketträning.

När jag fått reda på att basketträningen skulle ställas in började jag fundera på vad jag skulle göra. Löpning i den fallande blösnön eller gå till F&S. Kollade passchemat och såg att de hade ett boxpass på en timme. Fantastikst! Jag missade ju förra torsdagen eftersom att vi var på öppet hus vid ett gymnasium måndagarna har jag basketträning. Men inte idag, så då kunde jag alltså köra det. Och dessutom bli klar lite tidigare än basketträningen så jag kunde åka och hämta dottern från scouterna, så skulle hon slippa åka hem i snöslasket.

Passet hade precis börjat när jag slank in i hallen. De höll på med uppvärmningen. Instruktören välkomnade mig i micken och sa att jag skulle få köra med mannen i blå tröja. Han var typ 2 huven längre än mig så nu skulle jag få känna hur det var att vara den lilla tjejen.

Passet var uppbyggt på ungefär samma sätt som det långa passet på torsdagen, men lite andra övningar. Jag tog i allt vad jag hade så jag var helt slut i armarna. När jag sedan skulle vara den som stod med mittsarna kände jag att det inte direkt var någon vila. Det är nästan lika tungt att hålla emot som att vara den som boxas. Dessutom var jag ju mindre och inte alls med samma styrka som min partner.

Jag klarde upphoppen och när vi skulle pressa och försöka trycka bort den andre, rätt bra. Jag har en bra benstyrka.

Efter passet fick jag höra att min partner var en van boxare (F&S boxare i varje fall) och det kändes.

Han var bra på att peppa och var på mig att hålla garden uppe. Men jag förklarade för honom att jag tar det lite lungt med den eftersom att jag med min kordinationsförmåga slår mig själv med garden när jag ska öka intensiteten. Jag gick ifrån passet med spagettiarmar.

Åkte sedan och plockade upp dottern och därefter vidare till affärn för att köpa lite bröd till frukost. Nu en kopp te innan jag kryper ner till sängs. Riktigt nöjd med att jag skyndade till boxen istället. Fullt med intensitet och endorfiner och jag älskar det. Det var det bästa valet jag kunde göra i den situationen. Men ett litet klagomål kommer skolan allt få.

Vad är bättre än en löparrunda när solen strålar och luften är frisk? När det är sådant väder kan jag bara inte motstå att dra på mig skorna och ge mig ut på en runda. Men när jag tränar så tidigit på dagen är det nästa glömt till kvällen att jag tränat. Därför blev det lite skaka rumpa också.

Jag fick sova ut i morse, så skönt. Det händer ju inte så ofta. Vaknade dock lite tung i huvudet, men jag vet ju att det går över när jag rör på mig.

Jag petade i mig lite frukost och gjorde det sedvanliga plockandet. Städa är ju inte det roligaste man kan göra, med det måste göras.

Klädde på mig för en runda vinterlöpning. Det var en aning kallt första minutrerna men så fort jag hade fått upp    värmen var det bara behagligt. Drygt 6km med ett 5:05/km tempo.

Efter löpningen påbörjade jag lunchen och bad barnen passa den medan jag duschade. När vi fått i oss lunchen åkte vi vidare till min syster för att fira hennes nyblivna tonåring. Det blev en bok om Justin Bieber. Vilket verkade vara helt rätt för hon hade även fått lakan med honom på och konsertbiljetter.

Lite onyttigheter med sockerkaka, princesstårta och kaffe fick slinka ner. Inte det bästa i kostväg, men lite grann ska väl inte skada.

När vi kommit hem igen gick vi över till grannen som nyligen fått barn och lämnade en lite present och fick chansen att gosa lite med den nyfödde lille killen. Man glömmer hur små de egentligen är precis när de kommit ut. Det fick bli en snabbvisit för vi skulle hinna med middag och jag skulle vidare till F&S för att dansa.

Jag förberedde middagen innan jag snabbt plockade ihop grejerna för att åka iväg på nästa pass. Jag var ganska trött, vilket jag ofta blir på eftermiddagen när jag tränat på förmiddagen. Men jag var helt inställd på att köra och då är det lite enklare att komma iväg trots att man segat till sig och blivit lite trött.

Dance fusion heter passet med en blandning av flera danser med enkel koreografi. Men det var allt lite svårare den här gången att hänga med. Lite svårare koreografi, men lite längre in i passet började jag känna igen mig från förra gången.

När jag var hemma igen var jag glad över att jag faktiskt förberedde middagen. Det gick fort att få maten på bordet. Nu lite mys med familjen innan jag ska sova och ladda batterierna för en ny vecka.

Det var en bra söndag!

Idag var det match. Vi skulle möte Polisen som vi mötte i oktober och vann med 4 poäng så vi visste att det skulle bli en tuff match. Den här gången låg inte turen på vår sida. Skotten ville bara inte i. Spelmässigt hade vi övertag, men för att vinna måste man göra poäng.

Med få avbytare fick jag väldigt mycket speltid. Spelade hela första halvlek, och det känns nu i benen. Det var inga problem konditionsmässigt men det var frustrerande att bollarna bara inte ville gå i.   

Spelmässigt hade vi övertag och kom ofta till avslut, men som sagt, bollarna ville bara inte i.

Inte mycket som stämde idag. Till och med mina skosnören bråkade med mig, som gick upp hela tiden. Men några poäng lyckades jag få till i varje fall, bla en trea. Jag har blivit klassad som lång i mitt lag, men har under hela min uppväxt inte spelat som "stor". Jag inser att jag måste nöta lite "under-korg-arbete".

Efter matchen åkte jag och dottern, som var snäll och satt i sekreteriat, och handlade lite mat.

När vi kommit hem och plockat in maten åkte vi vidare till Bajenkvällen vid hovet. Full av förväntan på en trevlig kväll och uppklädd med Bajenhalsduk. Vi stannade till vid Grekiska kolgrillen. Jag valde Mousaka, men den visade sig vara bränd i mitten. Fick kyckling Gyros istället för att vi inte hade tid att vänta en vända till på att de skulle värma en Mousaka till. Fick reda på att de köper dessa färdiga!!! Jag var tvungen att få lite mat i mig, men kommer nog inte välja den restautangen igen.

När matchen kommit igång insåg jag att Bajen hade samma problem som vi hade idag. Massor av chanser och ett totalt övertag över matchen, men skotten ville inte i. Matchen slutade 1-2 med fördel för Sollentuna.

Det var grym stämning på läktaren, vilket det lätt blir med 7700 på läktaren.

Väl hemma igen är jag ruskigt trött. Ska försöka hålla mig vaken genom filmen.

Efter utmaningen igår skyndade jag hem för att göra mig iordning inför idottsgalan. Haninge kommuns idottsgala. Vi hade 3 nomineringar från klubben så det var roligare och mer spännande än någonsin att gå på idrottsgalan. Men jag trodde inte att det skulle bli så spännande.

Från vår klubb, Haga Haninge, hade vi 3 nomineringar. Årets kvinnliga leddare, årets manliga ledare och årets maliga idrottare.

Anders är ledare för våra flickor födda 2002 och 2003, Mujgan är ledare för ett gäng vildar kallade pojkar 99 och Oscar är herrlagsspelare i division 1.

Det blev två vinster av tre.

Årets maliga ledare

Årets manliga idrottare

Mujgan hade helt enkelt för hård konkurrens.

Självklart var det Sara Sjöström som vann årets kvinnliga idrottare. Lite svårt för andra att vinna den titeln så länge hon är aktiv :)

Underhållningen var många av Haninges ungdomar. De dansade och sjöng. En av mina killar som jag coachade för massa år sen var upp och sjöng med ett par kompisar. Jätteroligt att se honom igen. Så stoooor som han blivit! (Killen i mitten)

Maten var buffé och jag hade tur att med min nyvunna bacillskräck, få vara en av de första att plocka mat.

Lite besviken på potatisgratängen som hade behövt stå lite längre i ugnen och laxen som hade stått lite för länge i ugnen.

Men oxfilén var riktigt bra. Mör och lättuggad.

Syndade lite med schwarzwaldtårta, mmmmmm

Efter ett tag kom Maria Lundqvist in på scenen som karaktären Sally. En snusktand som är tokig i karlar och kladdar lite på männen hon plockade med sig på scenen. Knäppte upp ett par skjortknappar och pussade på magen.

Hon skulle sätta upp en balett på scenen och plockar upp den ena mannen efter den andra. Plötsligt kommer hon emot mig. Jag stod upp för att se ordentligt och sätter mig snabbt ner igen. Detta ser hon och går fram till mig och drar upp mig på scenen. Jag skulle spela buske. Det innebar att jag skulle klänga på en vandrande pinne. Lite nervös var jag allt. Det är inte ofta man dansar balett i högklackat, eller balett överhuvudtaget faktiskt.

Jag bara älskar Maria Lundqvist. Hon är grym, tycker jag.

Därefter var det en trubadur som spelade, kvällen slutade tidigt för att kunna vara utvilad till matchen idag.

Veckans utmaning hade en paus förra veckan. Men den här veckan blev det äntligen av och det jämnade ut siffrorna, så att det står lika, 2-2. Min kollega var lite tveksam till utmaningen, då han trodde att det inte skulle vara så jobbigt, men han blev varse.

Vi har utmanat varandra i armbrytning och armhävningar. Då låg jag under med 2-0. Efter ytterligare en vecka stod vi i 90-gradersställnin och jag knappade in och det stor 2-1 i utmaningar. Idag skulle det äntligen bli dags för ytterligare en utmaning. Jag hade föreslagit plankan men möttes inte av förtjusning. Han trodde att det inte skulle vara så jobbigt.

Men efter en stund i plankan ändrade han uppfattning.

Redan efter ca 30 sekunder visste jag att jag skulle vinna. Han hade ändrat ansiktsfärg och var tydligt ansträngd. När han tillslut säckade ihop, kände jag mig fortfarande stark. Stod kvar en stund till bara för att visa att jag kunde. Med känslan av att jag hade kunnat stå minst en minut till avslutade jag min planka, nöjd med min seger.

Jag hade som sagt kunnat stå ett tag till men skulle med tåget för att hinna hem och göra mig iordning inför Idrottsgalan-Haninge kommun. Skulle bli spännande med 3 nomineringar från klubben.  

När det kommer till sport är jag mer en doer än en teoretiker. Om man säger att man älskar sport tänker majoriteten att man har koll på vem som vann Wimbeldon år 19..hundra? Eller hur många FA-cupfinaler Liverpool har vunnit. Eller varför inte vem som gjort mest poäng i basketligan.

Jag älskar sport. Men jag har så svårt att lägga alla dessa fakta på minnet. Under hela mitt yrkesliv, eller egentligen redan sen grundskolan har jag vistats i en mansdominerad värld (vi var 5 tjejer och 22 killar i klassen). Då är det självklara samtalsämnet sport. Det är på något sätt det som mäter manlighet. Säger jag att jag inte har koll på viss fakta är det inte så farligt. Men om en manlig kollega skulle säga det, framför allt om det rör sig om fotboll eller hockey, så kommer blicken och känslan av att han åkte ner på manlighetsskalan.

På samma sätt lyckas jag imponera på människor om jag visar att jag lyckats få någon fakta att fastna på min teflondel av hjärnan som rymmer sportfakta. Förväntningarna är inte så höga, för att jag är tjej.

Men så kommer vi till det här med basket. Då blir genast förväntningarna höga. Ja, basket är min sport, Men jag kan inte alla fakta. Jag minns dem sällan. Regler, domartecken och, hör och häpna, basketens begynnelse sitter fastklistrat i minnet. Men vilka som vunnit flest gånger i NBA/WNBA har jag inte koll på. Jag har heller inget favoritlag i NBA. Jag tycker bara att det är sjuuuukt kul att spela och jag älskar att vinna. Skryter gärna om våra framgångar och håller tyst om när det går mindre bra. ;-)

Min teorihjärna när det kommer till sport har liksom riktat in sig på vad sporterna går ut på. Att sedan ha koll på vad lagen presterar kanske jag kommer ihåg just när det är aktuellt, om jag har tur. Men sen försvinner det ur minnet ganska fort. Det var ganska tydligt när jag spelade "Buzz - the sports quiz" med sonen igårkväll. Jag chansade på 95% av frågorna. Och det gick förvånadsvärt ofta vägen.

Nä sätt mig i spelet och ni ser engagemanget lysa igenom. Jag vill inte sitta i soffan för att se vem som hamnar på prispallen. Jag vill VARA där.

Lite fakta kan jag i varje fall och jag har förebilder och favoritlag, men inte i den utsträckningen somförväntas om man säger att man gillar sport.

Jag älskar sport som den doer jag är.