Sedan jag 2007 sprang milen på 45:28 har jag i perioder försökt spränga 45 gränsen.

Det var under ett träningspass som jag ville se hur fort jag kunde springa en mil. Jag höll på att träna inför mitt första Midnattslopp. Jag sprang ett 2km spår med rätt kuperad mark, fem varv. Min son då 10 år satt och tog tid och för varje varv fick han ropa ut tiden. Då jag märkte att jag sackat på mitt 4:e varv pressade jag mig ordentligt det sista. Det som gjorde då att jag klarade det på så pass bra tid var att jag hade sonen där som påminde mig om tiden vrannan kilometer och att jag var fullt fokuserad på att springa av bara f-n.

På loppet sprang jag på 48min (tror att jag "tränade ner" mig).

Jag älskar utmaningar. Har lätt för att haka på en utmaning, nästan lite barnsligt faktiskt. Får jag "Du kan inte..." så svarar jag "Kan inte jag...!"

Jag är lika mycket tävlingsmänniska om inte mer mot mig själv som mot andra. Vet jag att jag inte har en chans att vinna en tävling så antar jag den inte, eller så gör jag upp för mig själv vad det är jag ska prestera.

Låt säga att jag skulle springa mot någon som jag vet är snabbare än mig. Då kan min utmaning vara att inte komma mer än x antal minuter/sekunder efter (beroende på distans).

När det gäller yrkeslivet är det ingen tävling, men jag ser det som en utmaning. Jag vill alltid göra mitt bästa och jag är alltid hungrig på att lära mig något nytt för att kunna prestera ännu bättre.

Nu låter det kanske som att jag aldrig är nöjd, det stämmer inte. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit, jag känner stolthet när jag tänker på vilka utmaningar jag har klarat av och de hinder jag tagit mig förbi. Det är det "må-bra-kontot" som jag vill fylla på, för allt på det kontot har ett bästföredatum.

Men efter att ha varit mamma i mer än 15 år så känner jag att den absolut största utmaningen är att var förälder. Det är en roll som ger en ständigt nya utmaningar, fantastiska, jobbiga och svåra. Det är den roll som man absolut inte får misslyckas med. Det krävs att man ständigt hittar nya vägar, nya sätt att se saker och kräver att man ransakar sig själv. Det är en utmaning som får oss att känna alla känslor mellan glädje, sorg, kärlek och rädsla.

På lördag ska jag springa Midnattsloppet. Jag har fått lite bakslag pga känningar i benen men jag siktar ändå på mina 45 minuter. Klarar jag det inte då så kommer det alltid fler lopp. Jag får en ny chans.

Som mamma har jag bara en.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är försommar och det är en tid med mycket firande. Den här helgen har jag verkigen varit massor av firande. Då har träningen fått stå tillbaka lite. Så jag har fått lägga in ett par extra vilodagar för att hinna med allt firande.   I torsdags...

I morse vaknade jag och mådde inte alls bra. Så pass att jag ställde in tiden hos sjukgymnasten. Jag skulle ha tejpats för att se om det skulle hjälpa mig i min löpning. Men med ganska hög press på jobbet just nu kände jag att jag inte kunde stanna h...

Jag är väldigt trött på att känna att jag inte kan ta i fullt ut att ett hårt löppass känns avlägset. Att jag inte kan köra på som jag vill är frustrerande. Igår hade jag ett besök hos sjukgymnasten efter en hel månads upphåll. Jag behövde höra vad h...

Ibland är inte omständigheterna så som man tänker eller planerar. Det är lätt i sådana lägen att bara ge upp och strunta i allt. Men det är inte alltid det ända alternativet. Ibland får man anpassa sig och helt enkelt make it work.   I Söndags ha...

Att ha legat i influensa har tagit hårt på kroppen och har hållit mig helt från träning och har sakta börja komma igång med promenader och lättare gympass tredje veckan. Idag drog jag igång med löpning och utegym. Nu ska jag snart vara tillbaka.   ...