Sedan jag 2007 sprang milen på 45:28 har jag i perioder försökt spränga 45 gränsen.

Det var under ett träningspass som jag ville se hur fort jag kunde springa en mil. Jag höll på att träna inför mitt första Midnattslopp. Jag sprang ett 2km spår med rätt kuperad mark, fem varv. Min son då 10 år satt och tog tid och för varje varv fick han ropa ut tiden. Då jag märkte att jag sackat på mitt 4:e varv pressade jag mig ordentligt det sista. Det som gjorde då att jag klarade det på så pass bra tid var att jag hade sonen där som påminde mig om tiden vrannan kilometer och att jag var fullt fokuserad på att springa av bara f-n.

På loppet sprang jag på 48min (tror att jag "tränade ner" mig).

Jag älskar utmaningar. Har lätt för att haka på en utmaning, nästan lite barnsligt faktiskt. Får jag "Du kan inte..." så svarar jag "Kan inte jag...!"

Jag är lika mycket tävlingsmänniska om inte mer mot mig själv som mot andra. Vet jag att jag inte har en chans att vinna en tävling så antar jag den inte, eller så gör jag upp för mig själv vad det är jag ska prestera.

Låt säga att jag skulle springa mot någon som jag vet är snabbare än mig. Då kan min utmaning vara att inte komma mer än x antal minuter/sekunder efter (beroende på distans).

När det gäller yrkeslivet är det ingen tävling, men jag ser det som en utmaning. Jag vill alltid göra mitt bästa och jag är alltid hungrig på att lära mig något nytt för att kunna prestera ännu bättre.

Nu låter det kanske som att jag aldrig är nöjd, det stämmer inte. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit, jag känner stolthet när jag tänker på vilka utmaningar jag har klarat av och de hinder jag tagit mig förbi. Det är det "må-bra-kontot" som jag vill fylla på, för allt på det kontot har ett bästföredatum.

Men efter att ha varit mamma i mer än 15 år så känner jag att den absolut största utmaningen är att var förälder. Det är en roll som ger en ständigt nya utmaningar, fantastiska, jobbiga och svåra. Det är den roll som man absolut inte får misslyckas med. Det krävs att man ständigt hittar nya vägar, nya sätt att se saker och kräver att man ransakar sig själv. Det är en utmaning som får oss att känna alla känslor mellan glädje, sorg, kärlek och rädsla.

På lördag ska jag springa Midnattsloppet. Jag har fått lite bakslag pga känningar i benen men jag siktar ändå på mina 45 minuter. Klarar jag det inte då så kommer det alltid fler lopp. Jag får en ny chans.

Som mamma har jag bara en.

Jag halkade in på en sida med löparkläder och fick se något som är snyggt, men hur praktiskt är det?

Det jag pratar om är löparkjolar. Jag kanske är för resultatinriktad för att se tjusningen i att springa i kjol. Visst det blir säkert luftigt om man väljer modellen med trosa.

Men jag har av erfarenhet valt bort allt för korta shorts att springa i. När jag blir svettig och låren slår mot varandra för varje steg så får jag helt enkelt skavsår. Jag blir alldeles röd och ibland blir det så illa att det tom blir skorpor.

Man kan sedan välja att ha korta tights istället för trosan, då kommer man förbi det problemet. Men fortfarande, en kjol! Man ska ju springa så pass fort att ingen hinner se att man är snygg ;-)

Den tredje modellen man kan välja är sk capri, dvs 3/4 tights. Då är det inte ens snyggt längre :P

Dessa var inte de snyggaste kjolarna men de visar hur de ser ut inunder. :)

Nja inte för löparrundan, kanske för fjällvandringen.

Är du intresserad hittar du detta på I Love Running