Under slutet av träningspasset började jag få lite känningar av utsida knä, men tänkte att det går väl snart över. Men idag gör det lite ont när jag gåt i trappor. Så det har blivit en vilodag idag. Det var i för sig tanken ändå eftersom att jag kört 3 pass på raken.

Passande nog sprang jag på flera artiklar om överträning utan att ha googlat på det. Verkar vara ett aktuellt ämne just nu. (Bilden tagen från jogg.se)

Jag har ju hört talas om löparknä tidigare men aldrig satt mig in i vad det är för något. När jag läste dessa artiklar om överträning så halkade jag även in på artiklar på just löparknä och jag kände igen symptomen.

Man får tydligen en smärta på utsidan av knät nedanför och ovanför.

Som det är nu så har jag lite känning nedanför knät.

Så här står det på jogg.se

Åkomman ger sig till känna genom smärtor på utsidan av knäet, särskilt på det ställe där tractus iliotibialis löper över ett benutskott i nivå med knäet.
Tractus iliotibialis = kraftig senstruktur som sträcker sig längs med hela utsidan av låret, utgår från utsidan av bäckenet och går ner över knäet till infästningen på utsidan av underbenet. Tractus iliotibialis sträcks upp med hjälp av muskeln tensor fascia latae som också sitter på utsidan av låret och hjälper lårbenet med stabiliteten när du står upp. Vid rörelse glider senstrukturen över benutskott på utsidan av knäet. Om detta sker ofta och/eller senan är relativt spänd, kan detta leda till irritation i området.

Det är inte så illa ännu, tror jag. Men jag ska ta det lungt idag, och eventuellt en dag till. Ska köra lite övningar som jag läst om och köra på lite voltaren gel.

Hoppas, hoppas att det hjälper för jag har inte tid att vila i flera veckor. Ska ju sprunga  Midnattsloppet om 2 veckor och  Bellamnstafetten skall springas veckan efter. VILL INTE MISSA!!! Så här ska rehabas innan jag får svart på vitt vad jag har för åkomma. Kanske borta redan till imorgon :)

Nu en massa sömn!

Igår segade jag hela förmiddagen, kunde inte förmå mig att ge mig ut på mitt milpass. Det var tom så att det blev stress med lunchen. Så när jag bestämde mig för att göra något vettigt så hade hunnit bli lunchtid.

Därför tog jag med mig dottern som så gärna ville ha OS-glas till MC Donald's. Där käkade jag MC Wrap... IGEN!   

Sedan storhandlade vi på MAXI så nu har jag kyl och frys fullt med nyttigheter igen.

Medan vi gick där på stormarknaden ringde min gravida vän och kolla om vi ville komma förbi. Och det ville vi såklart :)

Så skynda runt med handlingen, hem med varorna och sedan vidare till Tyresö.  

Det går alldeles för långt mellan varven som vi ses. Hon hade hunnit få en rejäl kula nu. Ska bli sååååå spännande och se vad det är för en lite kille som gömmer sig där inne.

Vi stannade där på middag, inte helt enligt diet, men jättegott :)

Verkligen jättekul att träffa min vän igen.

Vi var inte hemma förrän strax efter 22. Jag velade länge om jag verkligen skulle ge mig ut på mitt milpass. Men min dotter pushade mig och tyckte inte att jag skulle ta igen det på morgonen. Men jag var ju så trött. Fast när jag väl bestämt mig så var tröttheten som bortblåst. Det var bara att köra.

Kroppen kändes pigg och jag hade bra fart tyckte jag, fast målet var att springa i behagligt tempo. När jag sprungit sådär ca 4km så började jag känna ett litet obehag krypa i kroppen. Det var flera lampor längs vägen som slocknat och det blev ganska mörkt. Man kunde inte riktigt se vad som rörde sig i buskarna.

När dessutom batteriet i MP3:n tog slut blev det ytterligare lite läskigare, då musiken ger någon form av trygghet (dumt nog för att man då inte hör vad som händer runt omkring en).

Jag fick en känsla av att vara med i en Beck-film när jag kunde höra mina fotsteg krossa gruset under mina fötter. Vet inte om det var inbillning, men det kändes som att det var fler lampor som gått på tillbakavägen.

Men ju närmre hemmet jag kom desto tryggare kände jag mig.

När jag jag såg en ganska lång man komma gående mot mig började tankarna snurra hur jag skulle agera om jag skulle bli attakerad. Man hinner tänka ganska mycket på kort tid.

Men när han är bara ett par meter ifrån mig ser jag att det är den man jag sprang om tidigare som fortfarande var ute och gick. Han brister ut i ett brett leende och säger: "Det är bra kämpat".

Jag kände en lättnad och tackade för peppningen och sen var det inte alls långt hem.

Kanske måste jag börja planera bättre och inte köra de här sena passen, eller så får jag skaffa mig en joggarkompis som kan hålla mitt tempo. Rundan blev på 10,6km och 52:32 slutade tiden på vilket ger en snittid på 4:58/km i behagligt tempo. Hoppas att jag har så pass mycket mer att ge om 2 veckor när Midnattsloppet går av stapeln.